Varsågoda.
Del två i bilder.
Del ett var så klart Madonnakvällen.
Påhittigt parkeringssystem. Grön lampa i taket=ledig plats. För övrigt är det fina med den finska huvudstadsregionen att allt känns så nytt och fräscht och rent och modernt.
Det fina med den finska själen är att man inte är så rädd för förändringar. Man välkomnar det nya. Här i Sverige har vi en tendens att vara kinkigare och trögare. Vi väntar och ser. Vi säger: “kanske”. I Finland säger de: “ja!”
Det inte så fina är att människorna är bleka och tråkiga. Mer invandring, tack. Nytt fräscht blod i venerna! (Söderifrån! Ej österifrån.)
Plötsligt känns hundmatshyllan på Åhléns City väldigt futtig.
Familjehunden Onni trivs, liksom jag, i föräldrarnas nya, luxuösa cityvåning.
Han är helt olik Sebbe. Inte ens sovstilen är densamma.
Det är alltid fint med regnbågar.
Att slå upp ögonen och mötas av denna syn är ren lycka. Guddottern står mig nära…
…och vill inte lämna mig i fred många sekunder.
Familjetid med Skip-Bo.
Redo för bröllop. “Vilken tur att åtminstone en av mina bröder är gay”, sa syrran, “så det blir lite flärd”.
“Du ser ut som Ewan McGregor”, flämtade Hetero-Jompa.
“Vi har samlats här idag för att…”
Det stiliga brudparet. Syrran iklädd min favoritfärg. Ingen oskuldsfull, vit klänning här inte – damen har ju trots allt fött två barn. Prästen var för övrigt en mycket ärtig kvinna.
Judendomen förföljer mig.
Det är alltid härligt att komma ut lite grann.
Strålande sol och mycket varmt…
…i både luften och… kroppen.
Ceremonin var (tack och lov) kort och enkel. Den efterföljande festen var däremot en mycket lång historia och jag, jag, var den som kastade in handduken först av alla.
Dagen därpå tog jag min nya, fluffiga frisyr och flög hem.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik