Kom just hem. Älskar min cykel. Är varm och svettig som få. Kvavt att trampa genom stan, att kryssa mellan människor som är på väg till och från krogen. Pust. Dusch.
Ibland blir jag helvetiskt trött på min osäkerhet. Vad ska jag göra åt saken? In i stormen, men inte är det annorlunda efteråt. Samma sak om och om igen.
Så, vi sitter på kontoret och 80-talspoppar i och med 80-talsnatten på SVT. Ett hederligt gammalts blandband går på hög volym. Just nu: Sending Out A Message med Lili & Susie (eller Lili & Sussie som de fortfarande hette då, när albumet Anytime släpptes).
Det finns många ensamma själar i de djupa skogarna i detta land. Det blev jag påmind om på jobbet igår. En gång var jag en av dem. No more, I say, no more.
Är man naiv om man verkligen, verkligen tror att allt som händer gör det av en anledning? Tror man det bör ju allt dessutom bli så mycket lättare. Bara luta sig tillbaka och köra, så att säga.
