Kategori: Samhälle

Words don’t come easy

Igår satt jag på tunnelbanan och såg alla dessa stressade själar i ögonen. Vilken konstig värld. Man köper och köper och skaffar makt och pengar och prylar och inte blir man lyckligare för det. Så många människor blir ändå bara till tomma skal som vet varken ut eller in. Om man bara kunde finna harmoni. Tänk så bra allt skulle kunna vara egentligen.
Apropå mitt utträde ur Svenska kyrkan. Även om pastorn i fråga nu är pingstpastor så vill jag på intet sätt ha något med något kristet samfund att göra och jag tänker inte betala kyrkoskatt för att få gifta mig på någon kyrktrappa.
Alla dessa fundamentalister som tar patent på allt driver mig till vansinne. “Gud sa till mig att bla bla bla”. Men tänk om han sa något helt annat till mig!?
Jag börjar betvivla att en människa som vill “bota” kärlek någonsin själv upplevt riktig sådan. För hur skulle man då någonsin ens få för sig att vilja bli av med det, att “bota” bort det?
Här är vi, som klumpar av celler vandrandes runt på denna planet och finner man någon man trivs med så vad spelar det för roll hur kromosomer och annat ser ut? My God.

Arg

Jag är fly förbannad idag. Så pass att jag svurit. Och jag är en man som aldrig svär för de orden låter bara patetiska då de kommer ur min mun.
Så, inga pengar ännu från försäkringskassan. Så kan det gå när man för första gången någonsin är sjukskriven i välfärdssverige. Däremot ringde de precis när jag skulle leta fram numret till dem och ville ha “uppgifter om mina arbetsuppgifter och min sjukdom”. Tvi vale. Visst är det bra att de kollar upp “fuskare” men det kändes lite kränkande att bli ifrågasatt. Att alltid behöva förklara sig. Jag hörde på hennes röst att hon hörde att min röst lät deprimerad. Jag sa “det känns ju lite frustrerande att vara sjukskriven pga. depression och sedan behöva gå och oroa sig för att inte kunna betala hyran”. “Jo, jag förstår dig”, replikerade hon rappt.
Precis som min käre pojkvän varnade mig: det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
En kortfattad summering: jag fyller 30 och går in i en vägg (en svart sådan) och träffar en underbar ung man som på något sätt hjälper mig att öppna min själ och våga känna efter och våga må dåligt. Jag tar tag i saker som lärarna på fristadsskolan borde ha gjort redan i början av 80-talet om de hade haft någon som helst EQ. De borde sett att det fanns någon där som inte mådde riktigt bra och som inte fick vara med i leken som de andra små barnen. Men nej, så bra ska vi inte ha det. Så nu sitter jag själv och tar hand om saker som borde blivit gjorda för länge sedan och blir för första gången sjukskriven och vill ha samhällets hjälp. Men vill samhället hjälpa mig? Helst inte. Så vad har jag betalat skatt till egentligen? Någon direktörs kusins dotters renovering av paradvåningen på Strandvägen kanske?
Ses jag nu som förbrukad? Är det dags att kasta mig på tippen? För jag kan väl inte få lite hjälp att bli ett uppladdat batteri? Jag är väl ändå uppladdningsbar då jag endast är 30 (fastän de flesta tror att jag är 27, ha ha, min humor kan ingen ta ifrån mig).
Vem ska jag rösta på i nästa val? Inte (s) i alla fall och inte (v) som jag tidigare gjort och inte (mp) heller som jag tidigare gjort då de mest verkar maktkåta och gör vad som helst för att sitta och fatta meningslösa beslut. Och inte (m) och inte (fp) och inte (kd) och inte på något av de där småpartierna. Nä, inget parti förtjänar min röst. Jag litar inte på någon av dem. Jag röstar blankt.
Jag citerar min gudomliga Madonna: “jag är glad att jag gifte mig med en man som får mig att tänka”.
Tack D, jag älskar dig mest av allt i hela världen.

Tvättstugemys

Det slog mig återigen. Tänk vilket knäppt samhälle vi lever i då en sådan sak som en trevlig kvinna i tvättstugan fick mig på strålande humör. Vår konversation var hemskt kort och ytterst alldaglig. Men ett leende gör så mycket i denna dystra värld. Klyschor återigen men leenden och vänliga blickar sprider sig som ringar på vatten. Det är det lilla som betyder något. Det är det lilla som gör det stora. Gosh, vad lycklig jag känner mig helt plötsligt. Ska sitta vid min dator och spela plattor hela dagen. I love life (har min fördubblade dos av antidepressiva något med saken att göra tro? Eller var det kvinnan i tvättstugan?).