Jag hoppas innerligt att alla Hamasälskande flaggviftare vet vad de viftar för.
Bra läsning:
Hamas använder barn som sköldar.
Att som Malm tala om folkmord är bara befängt, om Hamas för gott slutade upp med sina våldshandlingar gentemot Israel skulle inget dödande ske.
Israel bör inte svara med någon “återhållsamhet”.
Israel har rätt att försvara sig mot Hamas.
De 14 vanligaste frågorna om händelserna i Gaza besvaras här.
Med hjälp av Israel, dess teknologi och kompetens, kunde arabvärlden lyfta sig ur fattigdom, diktatur och kvinnoförtryck, kort sagt: medeltiden.
Den avgörande konfliktlinjen i Mellanöstern går inte längre mellan Israel och arabvärlden, utan mellan så kallade moderata krafter och extrema.
”Hamas ledare, inklusive min egen far, är ansvariga för allt våld. Jag vet att de säger att våldet är en reaktion mot israelisk aggression, men de är ändå en del av det och det är enbart de som har tagit besluten om dessa operationer mot civila israeler som faktiskt har gett Israel en ursäkt att svara med militär makt och som resulterar i så många döda.”
Mosab Hassan Yousef, sonen till Sheikh Hassan Yousef, en av Hamas grundare. Läs mer.
Jag rekommenderar även inlägget “Meddelande från en vän i Israel” som nu är uppdaterat.
Hamas stadgar finns här.
Kategori: Israel
Kort inlägg i debatten
Ja, krig är väldigt tragiskt.
Ja, att oskyldiga människor dör är tragiskt.
Oöverkomligt tragiskt.
Men när Mellanösterns enda demokratis grannars (som uttalat vill utplåna landet från kartan – tänk om ett av våra grannländer hade en president som sa att han ville radera oss alla) barnprogram ser ut som klippet nedan undrar jag ju lite varför all denna flaggbränning äger rum. Jag undrar också om läget någonsin kommer att förändras.
Det talas dessutom väldigt lite i svensk media om att Israel förespråkar både fred och en tvåstatslösning.
Utan att ge mig in i debatten alltför mycket tycker jag också att det är ganska intressant att människor som i allmänhet verkar väldigt islamfientliga just i detta fall svänger över till andra sidan. Så att säga.
Vad jag inte förstod – varför israelerna brer ut sig – fick jag snabbt svar på under mitt besök i landet. Det har så klart med de väldigt religiösa (och oresonliga) att göra (som vanligt). De vill se ett “Stor-Israel”.
En sammanfattning
Efter många om och men reste jag äntligen till Israel och jag är mycket nöjd med allt.
Bäst var vädret, shoppingen, hunkarna, den trygga känslan i Tel Aviv samt alla de fascinerande judiska inslagen. Det var underbart att se en ortodox jude med de typiska kläderna glida runt på rullskridskor i sådan fart att de långa lockarna (peyot) fladdrade. Därefter stannade han och blåste i shofar (det var ju festligheter på gång) ett par gånger och sedan rullade han vidare.
Allra, allra bäst var kanske att Tel Aviv är så oerhört liberalt och gayvänligt. Ingen, INGEN, lyfter ett ögonbryn om du kelar med din kärleksperson på gatan. Jag tänkte på detta när mina nyförälskade vänner strosade hand i hand i den 4000 år gamla staden Jaffa.
Sämst var att jag blev så trött av hettan. Trots att det “bara” var 30 grader stod jag en gång vid midnatt ute på gatan och svetten rann längs min rygg. Tack och lov åkte jag inte i augusti då det är som varmast.
Hemresan
Halv tre på natten ringde mycket riktigt telefonen. “God morgon, har du beställt en bil? Den är där om 10 minuter”.
Jag checkade ut från hotellet och ungefär i samma ögonblick började jag känna mig väldigt illamående efter att ha varit lite magsjuk under dagen.
Taxin kom och den alerte chauffören körde mig till Ben Gurion Airport och återigen blev jag tagen åt sidan och bakom ett skynke fick jag lov att bli tagen på av en bestämd man. Väskorna öppnades och alla mina prylar röntgades en efter en. Sedan fick jag tillsammans med en trevlig kvinna ur personalen gå bakvägen till passkontrollen, vilket var skönt på grund av långa köer. Ett par frågor och vips var jag fri att gå och shoppa.
Flygplatsen är förresten mycket fräsch och fin och luftig.
Handlade lite turistprylar + mer musik och så var det dags att kliva på planet.
Jag kämpade vidare med mitt illamående och ni kan tänka er känslan av att efter en fin semester hamna inklämd mellan en massa svenska barnfamiljer. Barnen skriker och väsnas och allt föräldrarna säger under fyra timmar är “shhh”. Jag ville men vågade inte resa mig och skrika: “du har sagt “shhh” i flera timmar nu och det hjälper inte så vänligen säg något annat åt dina ungar”.
Jag var mycket irriterad men jobbigast var så klart illamåendet.
Vi var framme på Arlanda och tack och lov slapp jag både besvara frågor och öppna mina väskor. Nu skulle jag iväg och hämta min rakapparat som jag ju inte hade fått ta med mig när jag reste. Jag gick runt lite och undrade vart jag skulle gå men gav snart upp. Skit i apparaten. Jag vill kräkas och jag vill hem till Sebbe.
Tog bussen till city och tuben hem och vips hade jag Sebbe i famnen. Han var så gosig och fin och vi hade kramkalas.
