Idag var jag med om något religiöst igen och hade jag inte varit en öppensinnad människa så hade jag nog varit en smula rädd vid det här laget. Ni minns kanske hur jag för några månader sedan såg menoror överallt (läs här och här och här) – dagens händelse var ännu större, starkare och jag fylldes av en underbar känsla och mina ögon fuktades. Jag ska inte berätta mer om det eftersom det är mycket privat, men om ni visste vad det var som rörde sig i mina tankar när detta inträffade så tro mig – ni skulle förstå.
Mycket kortfattat ser jag så här på saken: i hela mitt liv har jag varit en sökare. Ingenting har jag funnit… Förrän jag slutade söka och helt sonika öppnade en dörr och sa att jag var öppen för nya intryck. Då small det till.
Kategori: Judendom
Kvällens dokumentär
Kungen av dokumentärer tipsar.
Klicka på bilden. (Och läs även denna artikel.)
Patetiskt statement år 2010
Hej. Jag ska gå ut och träffa en vän nu. Jag undrar bara: är min davidsstjärna stor nog, eller borde jag ha valt en större?
Det är ju så att jag kan inte acceptera att jag lever i ett land där det är KONTROVERSIELLT att bära davidsstjärna – där man riskerar att bli nedslagen för att man är jude.
Jag har således bestämt mig för att alltid, alltid bära en.
På samma sätt som jag för 10-15 år sedan gick runt med en regnbågsflagga.
Nån jävla ordning får det vara va.
Igen och igen och igen
Ha ha ha.Nu hände det igen
Var ute med Sebbe och vi gick längs en gatstump vi faktiskt aldrig besökt tidigare (trots närheten till hemmet). I godan ro strosade vi och jag vände plötsligt blicken mot vänster och vad såg jag? Precis som igår stod där en menorah i vardagsrumsfönstret. Jag blev alldeles till mig och mycket rörd eftersom jag gick runt där och kände mig en smula usel. Sedan var det som om allting föll på plats och jag kände återigen att jag var på ”rätt väg”.
Fatta.
Alla dessa tecken! Gårdagens inlägg finns här.