Igår efter jobbet mötte jag Hundvakten och Sebbe och tog en rejäl vårpromenad. Därefter stod jag i köket och svängde ihop en sallad. “Sebbe har en fästing”, skrek Hundvakten. “Åh nej”, flämtade jag, “Om jag håller i honom – vågar du ta bort den då?” Det gick bra, fick jag höra. Efter många om och men fick vi loss saten. Den lämnade en knöl och vi var lite oroliga men efter lite googlande och samtal med andra hundägare fick vi lugnande besked. Knölen försvinner efter ett tag. Jag hoppas de har rätt. Sebbe är hursomhelst sig själv och mår finfint.
Efter middagen sov de båda i bingen medan jag tittade på Diet Doctors på TV. Jag blev MYCKET upprörd. En kvinna åt choklad till frukost och var fet som få, tappade håret, hade hemska utslag och efter några veckor av normal kost sa hon: “jag hade ingen aning om att vad vi äter påverkar så mycket”. Hon var 35. Och så blåst. Jag blev arg. Vad är det för fel på folk?
Klockan 22 denna lördagskväll gick jag och lade mig. Sebbe var nybadad och fin och hade fått sin “mot loppor och fästingar-behandling” och sov redan tungt. Det var en fin lördag som kändes som en torsdag.
Kategori: Djur och deras rättigheter
Vad är det med dessa okopplade hundar?
Varför envisas vissa hundägare med att inte koppla hunden på ställen där hunden ska hållas kopplad? Exempelvis i mina kvarter. För att ta sig till den så kallade Hundängen (stor, grön äng där hunden får springa fritt – även populärt picknickställe sommartid) måste man gå igenom mitt bostadsområde och redan där släpper de sina bestar fria.
Igår exempelvis var jag och Sebbe ute och småstrosade i solskenet och från ingenstans kom en hund flygande i full fart mot oss. Mycket otrevligt. Ännu otrevligare var det då hundägaren inte syntes till. Jaha, vad ska jag göra nu – ta ansvar för denna hund och se att han kommer dit han ska? Det visade sig att ägarinnan var den mobilpratande subban som gick framför oss. Hon gick, och jag skojar inte, säkert en kilometer utan att en enda gång vända sig om och se vad hunden hennes (som var mycket rar kan jag inflika) hade för sig. Till slut tog den lurviga varelsen ett skutt ut på en gräsmatta och sprang sin kos. Sebbe och jag fortsatte gå. Då, till slut, vände ägarinnan sig om och började ropa på sin hund som efter många om och men kom tillbaka.
Det är för övrigt dessa hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. De har ju ingen koll på var och när dessa uträttar sina behov. Jag funderar i och för sig starkt på att i anarkistisk anda sluta plocka upp efter Sebbe i denna rent ut sagt förjävligt sopiga stad. Jag menar – orka gnälla över en hundbaja som bryts ner på ett kick, när det är någon hynda som ställt en tv-apparat två meter bort.
Det är även komiskt med dessa föräldrar som smäller upp lappar med budskapet “städa upp efter din hund – våra barn trampar i bajan” för att sedan när fredagskvällen är här och pilsnern glidit ner längs strupen gladeligen krossa flaskor här och var.
Det finns tack och lov fler välartade hundägare än motsatsen. De har stenkoll på sina okopplade hundar och ser de en annan hundägare komma strosande håller de hunden sin på plats och frågar om den får komma och hälsa, ty det finns en miljard anledningar till varför det inte skulle passa sig (traumatiska upplevelser, ett tåg att passa, loppor… you name it).
Som hundägare vet jag att det är väldigt trevligt att ha hunden okopplad. Det känns bra. Men det passar sig inte i bostadsområden.
Jag säger som Bon Jovi: You give love dog owners a bad name.
Monkey Love
Jag såg ett ljuvligt program på Animal Planet igår. Det handlade bl.a. om apor och man fick se hur teamet testade deras intellekt. Aporna var så söta och smarta att jag inte kunde hålla mig från “aaa”- och “ååå”-ljud gång på gång på gång.
En apa använde redskap för att komma åt honung som hällts i ett smalt litet rör med plastfolie som lock. Först slog apan två stenar mot varandra och alla trodde att han var ute på fel spår men det visade sig att han gjorde så för att skapa en mindre, och mycket vass, sten för att den skulle rymmas i det smala röret (åååh!). Därefter, när han fått hål i plasten, tog han en kvist som han skalade och sedan förde ner genom det lilla hålet. Där satt han sedan lycklig och doppade kvisten i honungen och slickade ivrigt i sig den söta sörjan.
Aporna fick också “köpa” verktyg och fick de fel blev de sura och kastade det felaktiga verktyget på “köpmannen”.
Oerhört rart!
Fler apor i världen.
Sebbe ville leka
Hundar och kor och kycklingar och grisar
Ni har nog inte missat de horribla bilderna från Kina.
Hundarna klubbas, flås och slaktas för att sedan hamna på matbordet.
Oerhört tragiskt – men på samma vidriga sätt behandlas de djur som hamnar på de europeiska middagsborden i afton. Tänk på det när du sätter gaffeln i den möra, ack så mumsiga köttbiten.
