Så hur rart är inte det här då? “Att människor sover i pyjamas är mer mot naturen än homosexualitet”, säger professorn i artikeln. Thank you.
Förra året skrevs 37,6 miljoner dygnsdoser av antidepressiv medicin ut i Stockholms län. Vad är det för fel på samhället? ”Caroline” berättar i dagens Stockholm City om sina biverkningar; svettningar, yrsel, sexuella problem osv. Jo tack, vi vet. Jag går i t-shirt under täckjackan även om det är minusgrader ute och ändå måste jag duscha så fort jag kommer hem. Fastän jag bara gått till eller från tunnelbanan (= fem minuter).
Kategori: Homogay
Oh God
Jag har just läst en del trevliga citat med avsändare diverse kd-människor.
T ex Chatrine Pålsson, riksdagskvinna, som bl.a. sagt följande:
“Det påstås felsktigt att det finns många barn som har homosexuella föräldrar. Nej, faktum är att det behövs både en mamma och en pappa för att ett barn skall bli till. Det är ju inget som kristdemokraterna har kommit på.”
Livets ords tidning “Magazinet”, 2001
Om människor som varit heterosexuellt gifta i många år och sedan kommer ut som homosar säger hon:
“Det låter märkligt för mig att man helt plötsligt ‘upptäcker’ det. Det handlar nog mer om att det är trendigt.”
Livets ords tidning “Magazinet”, 2001
“Det finns inga homosexuella ‘familjer’. En homosexuell parrelation kan definitionsmässigt inte resultera i egna barn och sålunda inte konstituera en rätt till familjebildning. Homosexualiteten är till sitt väsen improduktiv, den har inget samband med att barn föds och existerar.”
Livets ords tidning “Trons värld” nr 7, 1993.
En mysig kvinna.
Ang Lee
Jag läser i DN om filmen Brokeback Mountain, regisserad av Ang Lee, och jag ser så fram emot att få se denna film om homokärlek i vilda västernmiljö med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Ang Lee pratar om det kontroversiella i att två cowboys får till det (låter för övrigt som vilken gayporrfilm som helst) och han säger: “Jag har levt i USA länge, men jag har aldrig upplevt en liknande konservatism som under de senaste åren. Det känns mycket obehagligt. Kanske har jag gjort fel genom att göra denna film men för mig är det en väldigt ömsint kärlekshistoria. Jag kan inte förstå hur någon kan tacka nej till att känna kärlek. Om man gör det så är det väldigt skrämmande”.
Å, det är så jag bara vill gråta loss. Tänk dig själv, konservativa heteromänniska, hur det känns när du är så där himlastormande förälskad och får veta att det är något som borde botas. Är det inte förfärligt, så säg.
Jag har så mycket att säga i ämnet men jag vet inte var jag ska börja. Orden bara väller ur mig och då blir det noll struktur och allt förvandlas till ett virrvarr av känsloyttringar snarare än fakta och åsikter. Så punkt nu.
Love is a force of nature.
Krönika 4
Nu är den fjärde Pridekrönikan publicerad. Det tog några dagar, men bättre sent än aldrig.
Dagen efter
Så var paraden avklarad och snart är Pride slut för denna gång. Varje år hänger det på en mycket skör tråd om jag överhuvudtaget ska delta i paraden eller ej (av ren lathet, tre dagars festande tär på en trettioårings kropp). I sista stund ändrar jag mig alltid och varje gång är jag lika glad över att jag tog mitt förnuft till fånga. Oftast när jag frågar om anledningen till att någon inte går i paraden får jag höra att personen i fråga inte vill bli representerad av ett tåg som ser ut som en cirkus. Då är det väl bäst att komma dit och representera sig själv då! Jag önskar att alla människor skulle få uppleva känslan man får när man går längs gatorna, kantade av alla tänkbara slags människor. Häromåret fick jag äran att bevittna ett (mycket) äldre heteropar sittande på sina rullatorer, frenetiskt applåderande, och det var fantastiskt att se. Inte ens regnet sänkte humöret hos vare sig deltagare eller åskådare igår, utan Hornsgatan förvandlades på ett ögonblick till ett hav av paraplyer. Synd bara att de inte var regnbågsfärgade. Störst applåder fick som vanligt de underbara människorna som gick bakom plakatet ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Jag blir lika lycklig i hjärtat varje gång jag ser dem och jag önskar så att de vore många, många fler! Hur kan man inte vara stolt över sitt barn? Hur kan man inte förstå att man är som man är och att det inte är något man vare sig kan eller bör försöka ändra på? Hur kan man inte ta till sig att alltsammans handlar om kärlek?
Igår samlades ett gäng insnöade nazister vid Odenplan för en antihomodemonstration och i dagens DN kan vi läsa vad en av deltagarna, Emelie från Uppsala, har att säga om saken: ”Det är fel att de ska hålla på och pussas öppet framför vanligt folk.” Det är så lätt att glömma att det finns unga människor mitt ibland oss som kan kläcka ur sig sådana idiotiska uttalanden. ”Den sortens kärlek är fel”, säger Emelie vidare ”det är inte meningen att det ska vara tjejer med tjejer och killar med killar. Men ju mer de visar upp sig, ju mer anhängare får de. Och då blir det fler som tycker det är okej att vara så”. Jag blir mörkrädd. Ingen Emelie från Uppsala ska komma och uttala sig om min kärlek för den vet hon absolut ingenting om.
Så länge jag riskerar att bli nedslagen på grund av att jag är tillsammans med en person av samma kön tänker jag gå där och trampa i den där paraden.
Dolly
Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.