Attans. Mitt lilla ”sommarlov” blev inställt. Jag skulle ha åkt med en vän till skärgården men det visade det sig att på den lilla ön fanns det en hel flock människor i den berömda riskzonen, så vi fick helt enkelt stanna i stan istället.
Så nu sitter jag här – lite rastlös – och undrar vad jag ska hitta på istället.
Jag småstädar kroppen och själen och hemmet. Putsar och lagar både mig själv och min omgivning. Just nu går jag igenom alla mina prylar för att se vad jag verkligen behöver och vad som bara tar en massa plats – jag bor inte särskilt stort. (Men ändå tillräckligt stort.) Ett mycket konkret exempel: jag har ett pennställ framför mig, med säkert 50 pennor. När köpte jag en penna senast? För femton år sedan? Alltså lär ju inte samtliga pennor fungera, så varför gör jag mig inte av med dem. Samma sak med kläder. Vilka eleganta plagg passar mig inte längre och om de passar – vill jag verkligen någonsin bära dem igen? Och böckerna… Kommer jag någonsin att läsa om allihop?
På nationaldagen funderar jag på vad Sverige betyder för mig. Mycket. Om vi för ett ögonblick glömmer det här med att mitt födelseland har förvandlats till ett dårhus så har jag mestadels varma känslor för landet som jag föddes och växte upp i.
Men vad betyder svenskhet? Det är en knivigare fråga.
Under hela min barndom ville jag så förtvivlat få vara svensk och en i gänget. Men det fick jag inte. (Detta är inget inlägg om att vara ett offer – jag bara tänker högt!)
Jag ville så gärna heta Svensson eller Carlsson och jag hatade att damen på biblioteket (där vi lånade böcker genom att uppge efternamn och årskurs) inte kunde uttala mitt namn. Eller hitta mitt lånekort.
I vuxen ålder bytte jag bort mitt fantastiska finska efternamn Mäntylä och trots att jag tänker annorlunda idag så ångrar jag inte det. Mitt efternamn gav mig ångest och påminde mig ständigt om mitt utanförskap. (Och nu menar jag inte ”utanförskap” på ett numera så vanligt vänsterextremt lallande vis. Men ni hajar kanske.)
Jag tänker på det här med att numera anses varenda människa som sätter sin fot på svensk mark huxflux vara svensk. Som en kis som såg ut som svenska kisar i allmänhet, och som talade perfekt svenska, så blev jag hela tiden påmind om att jag inte riktigt var som alla andra. I skolan var vi med finsk bakgrund mobbade av inte minst lärarna. (Inger Svensson, den vidriga gamla haggan, kan vända sig i sin jävla grav!) Vi var konstiga och vi var andra klassens ungar.
Nu när jag bor i Finland så påminns jag ständigt om det – att jag är ”en i gänget”. Nu har jag ju ironiskt nog ett inte så finskt efternamn tack vare mitt tidigare äktenskap, men ändå. Nog trampade mina förfäder upp marken även i Sverige, och ni har så jädrans mycket att tacka dem för, men här har de trampat ännu längre och ännu noggrannare.
Det är fantastiskt att känna sig hemma på ett sånt där sätt som känns i maggropen. Och jag känner så i Finland och jag känner så i Israel. Men jag känner faktiskt inte så i Sverige. Visst är det konstigt! 40 år senare, liksom.
Angående den gråtande polisen. Jag vill egentligen inte ge mig in i diskussionen men jag kan som vanligt inte knipa näbb. Blir så äcklad. Är det en sån poliskår ni vill ha? Att en upphetsad folkmassa skanderar ”ner!” och polisen knäböjer och lipar och visar upp politiska plakat? (Vilka politiska åsikter får denna polis då yttra? Vad är okej?)
Jag vill känna respekt för polisen. Jag vill inte ha nån (uppenbarligen inkvoterad) liperska som polis. Inte heller nån patetisk dansande regnbågsflaggeviftande fjollpolis (jag må vara råbög men jag är inte dum i huvudet!). Och inte nån som bjuder kriminella på kaffe för att ”föra dialog”. En polis ska vara en polis! Ingen jamsande, dansande, fikande liperska.
Tvi vale. Se klippet på den omtalade liperskans knäböjning och fråga dig om du skulle vända dig till henne i en knivig situation.
Viktig samhällsinformation för sommarivriga medborgare.
Helsingfors ser nu ut som en soptipp. Jag förstår att ni är lyckliga över att ha fått komma ut ur karantänen och solen skiner och livet leker. Men. Lämna inte skräp efter er i parker och på stränder. När 100 000 människor plötsligt ska gå på picknick så räcker skräpkärlen helt enkelt inte till. Så är det. Men i en roskis (finlandssvenska för ”papperskorg”) får det bara plats en viss mängd skräp. Försök inte att med våld trycka i mer. Det blir hängande och flängande för fåglar och råttor att sprida ut. Är roskisen full, gå till nästa. Är den också full, ta då med dig skräpet hem.
Och ni ungdomar som njuter av kvällarna på Mejlans klippor. Vänligen sluta krossa flaskor. Nu kan hundar inte längre gå på klipporna för att ni har levt rövare. Farbror förstår att ni har en massa tonåriga frustrationer som måste ut, med en massa hormoner som bubblar och pöser, och att ni har kroppsdelar som det plötsligt rycker konstigt i, men krossa inte flaskor för det!
Jag förstår att Lisa har hjärtesorg då Josef aldrig ringer, och jag hajar att Martin vill visa sig på styva linan och vara ”tuff”, men sluta krossa de urdruckna flaskorna.
Det är märkligt att denne farbror måste höja rösten och predika om varenda småsak.
Tärkeätä tietoa kesäisille kansalaisille. Juu, on todella hienoa, että olette päässeet karanteenista vapauteen ja aurinko hymyilee ja elämä on kivaa. Mutta. Helsinki on nyt kamalan roskainen kaupunki. Voitteko ystävällisesti olla jättämättä roskia puistoihin ja rannoille? Joo, tiedän että roskikset ovat tupaten täynnä, mutta kun yhtäkkiä 100 000 ihmistä lähtee piknikille niin ei ne roskikset vaan riitä. Joka roskikseen mahtuu vain tietty määrää roskaa, joten ei kannata väkisin yrittää trykätä sinne enempää. Sitten ne pursuaa yli ja linnut penkoo ja rottia tulee ja ne tuovat sairauksia mukanaan. Jos roskis on täynnä niin viekää seuraavaan. Ja jos sekin on täynnä niin viekää kotiin.
Ja te nuorukaiset jotka vietätte iltaa Meilahden kallioilla… Voitteko olla hajoittamatta niitä pulloja? Tiedän että on kaikenlaista teinimäistä frustraatiota kehossa kun hormoonit sykkii ja paikat tökkii, mutta ei niitä pulloja kuitenkaan saa särkeä. Nyt kallioilla ei voi koiran kanssa vierailla. Oliko se nyt sen väärtiä?
Ymmärrän että Lissu teinihumalassa kärsii kun se Jooseppi ei koskaan soita, ja ymmärrän että Matti yrittää esitellä ”kovista”, mutta pankaa nyt ne pullot pois. Älkää heitelkö niitä.
On se ihmeellistä, että tämän sedän pitää joka asiasta saarnata.
