Kim da Costa – Sida 64

Ge mig en riktig indier

Nu ska här i-landsklagas.

Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?

Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.

Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.

För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.

Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!

Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.

Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.

Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.

I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.

En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.

Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.

Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.

Ha en bra dag. Gärna kryddstark.

bread with soup — Photo by Marvin Ozz on Pexels.com

Pigg igen

De senaste två veckorna har jag varit så fruktansvärt trött igen. Jag förstår att många är skeptiska men jag tror att det har handlat om den återkommande efter-vaxx-tröttheten. Denna trötthet tar fortfarande över med jämna mellanrum, men tack och lov lyser de andra fruktansvärda biverkningarna med sin frånvaro (*peppar peppar*).

Men nu, äntligen, har jag i dagarna två varit mitt vanliga energiska jag. Jistanes vad jag har hållit igång. Hemmet skiner. Jag har plockat undan en massa krafs som jag ställt i källarförrådet. Och ni vet den där underbara känslan av att äntligen kunna se tvättkorgens botten! Oj, vad jag har tvättat.

Efter att ha fått så mycket gjort så känns det nu skönt att säga trevlig helg och Shabbat Shalom.

Svenskt åttiotal

Min mor gjorde ett K av J:et men jag raderade det vid nåt tillfälle. 🙂

Jag är ju lite nördig så jag byter skivorna i finhyllan varje vecka. Hela hemmet får liksom ny energi. Den här veckan är temat svenskt åttiotal.

Vilka minnen.

100 kronor i månadspeng och en LP kostade 85. Lösgodis (surt!) för resten. De nysläppta skivorna annonserades i tidningen Okej, och det gällde att välja rätt. En skiva på repeat i en månad – därför kan jag låtarna utantill.

Och det här med att när Elisabeth Andreasson (numera Andreassen) signerade på Obs! i barndomsstaden Borås (strax efter vinsten i Eurovision) så skrev hon ”till Jim”, vilket gjorde mig förkrossad. Jag som en liten tanig kis vågade inte säga ifrån.

Livet är musik och minnen.

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag hånglade äntligen

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.