Jag hånglade äntligen

Det är detta Pride handlar om.

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.