Till minne av Hersh Goldberg-Polin, 23, Eden Yerushalmi, 24, Ori Danino, 25, Alex Lubnov, 32, Carmel Gat, 40, Almog Sarusi, 25, som hittats mördade i en tunnel i Gaza. Enligt preliminära uppgifter hade de skjutits i huvudet strax innan de hittades.
Goldberg-Polin, Yerushalmi, Danino, Lubnov och Sarusi kidnappades när de firade livet på Nova-festivalen den sjunde oktober i fjol, medan Gat kidnappades på kibbutz Be’eri.
I nästan elva månader satt dessa vackra själar kidnappade av Hamas, som många dåraktiga människor hurrat för och hyllat även på våra gator och torg, innan de avrättades. Istället för att låta dem komma hem till sina nära och kära mördades de. Grymheten är monumental.
Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).
Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen. Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.
En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v. Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).
Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.
Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.
Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.
På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.
Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.
Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.
Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).
Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).
Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk. Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.
När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.
Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv. Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.
Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.
Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.
Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.
Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.
[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]
(Men inte alla, vilket jag återkommer till lite längre ner.)
Nu kommer ett sånt där jobbigt inlägg, som kan verka väldigt EGO, men som egentligen är rena rama motsatsen. (Allt detta jollrande beror naturligtvis på att jag lider av en fruktansvärt jobbig ålderskris.)
Jag sträckläste Eckart Tolles bok med den lökiga svenska titeln ”Lev livet fullt ut” (The Power of Now). Mycket läsvärd. Mitt i allt var jag ute på hundpromenad och jag tänkte på vad jag just läst och att ”men det där visste jag ju redan”. Kom sedan hem och fortsatte läsa och då dök, som av en händelse, detta upp (bild 1). Så ÄR det ju! Med allt. Du känner igen sanningen när du ser den, OM du är ”medveten”, vill säga.
Bild 1
I boken används ju ord som ”medveten” och ”omedveten” och jag brukar använda ordet ”normalbegåvad” om mig själv, men jag kanske ska börja säga ”medveten” istället, ty det är egentligen det jag menar. Samma sak.
Senare tog boken upp en lustig sak om ”outsiders”, exempelvis homosexuella (bild 2). Jag minns så tydligt att jag snackade om detta med en vän redan för runt 25 år sedan när vi jobbade natt på ett ställe (vilket var galet i sig, med tanke på min återkommande insomnia, och det är ju inte konstigt att jag blev lite tossig till slut).
Bild 2Bild 3
Ännu lustigare är det att för ungefär en månad sedan snackade jag om detta med en annan vän. Jag frågade ungefär: ”Hur kan det ens komma sig att folk inte förstår detta? Varför förstår just JAG detta? Varför är detta för mig en enkel sanning?”
Hon svarade: ”För att du ända sedan du var en liten kis har lärt dig att omvärdera allt och att tänka på ett helt annat sätt eftersom du inte passade in i mallen. De som passade in lärde sig aldrig att tänka och de bara lallar på i samma fotspår och accepterar allt som ’sanningar’.”
DET ÄR JU DET JAG HAR SAGT I ALLA DESSA ÅR.
Och det ÄR ju så. Folk har ta mig tusan inte lärt sig att tänka. Eller att KÄNNA. De har tappat kontakten med sig själva, med Skaparen och med Alltet. De bara lunkar på. Inte undra på att världen ser ut som den gör. Folk förpestar först sig själva och därefter allt runt omkring dem.
Och inte undra på att folk först hakar på nån förfärlig BLM-rörelse för att sedan haka på tranståget, för att nu vara förenade i ett fruktansvärt Israelhat. De ÄR inte medvetna. De varken tänker eller känner. De bara agerar. Nu kommer de alla att tokälska Kamala Harris, utan att veta ett SKVATT om vad hon står för. Bara vänta lite och se. Det har redan börjat. Se bara på alla omedvetna ”journalister” som först år ut och år in gnäller om hur inkompetent Harris är, för att nu helt plötsligt se henne som självaste Messias.
Iaktta gärna detta skådespel, så förstår ni vad jag menar.
Men som det sägs på bild 3 kan även de medvetna personerna som är ”outsiders” (i detta fall homosexuella) falla i fällan. De börjar nämligen identifiera sig med sin läggning. Allt – det enda – de tror sig vara, är deras läggning. Därför är många gays lika lallande och omedvetna som alla andra. Därför ränner de runt med regnbågsflaggan utan att respektera vad den EGENTLIGEN och URSPRUNGLIGEN står för. De sväljer hela den totalitära ideologin som är HBT (bokstav, bokstav, bokstav) eftersom de har tappat bort sig själva. De har ingen kontakt med Det Verkliga Jaget.
Jaget som är en del av Alltet. De blir djupt olyckliga och super och knarkar och ligger runt på snuskiga klubbar och har ingen respekt för sig själva, för någon annan, eller ens för Livet.
Ja, livet skulle vara så mycket lättare om även jag bara lallade runt men jag skulle vara djupt olycklig. Sådan har jag aldrig varit. Inte ens när jag var ett litet gossebarn med vitt hår.
TACK FÖR DET!
Men en sak lärde jag mig faktiskt. Jag har älskat en annan människa (på ett romantiskt sätt) endast en gång. Äntligen förstod jag skillnaden. De andra försöken till romantik var i själva verket bara destruktiva (om än emellanåt roliga) beroenden.
Jag har nu eventuellt förstått att kärleken som redan finns inuti mig, behöver en mottagare, men jag måste lyckas öppna rätt mentala port för att Sändare och Mottagare ska kunna mötas (för att citera Arja Saijonmaas ”Högt över havet”). (Se, man kan vara djup men ändå lite festlig samtidigt. Det är min melodi.)
Avslutningsvis. De två sista sidorna i boken handlade om min så kallade ”fruga”. Jag ska inte tala mer om det nu, då jag aldrig hänger ut andra än mig själv på sociala medier. Men jag tänkte att det hade lika gärna kunnat stå: ”Hej ’fruga’, har du tänkt på det här…?” Jag höll på att smälla av. Det var så oerhört träffsäkert.
Jag ska läsa dessa sidor för ”frugan” när jag träffar henne nästa gång.
Här kommer ett försenat inlägg (jag har faktiskt haft semester), men nu bjuder jag äntligen på några bilder från March in support of Israel and the remaining hostages, som ägde rum på dagen tio månader efter den fasansfulla terrorattacken och krigsinvitationen den sjunde oktober 2023. Vi samlades vid Aleksis Kivi-statyn i Helsingfors, där flera bra tal hölls (hittar jag dem inspelade någonstans så kanske jag publicerar dem vid ett senare tillfälle).
Själv blev jag ombedd att hålla högtalaren. Jag är ju verkligen känd för att vara en fysiskt stark och härlig karlakarl… (Se bildbevis.)
Efter talen tågade vi till Senaststorget (se kort video nedan).
