Jag lyssnade på podden Norrena & Frantz, där de samtalade om skilsmässor.
De tog bland annat upp det där omtalade dramat med Måns Zelmerlöw + blivande ex-fru, som jag inte är det minsta intresserad av, men i alla fall. Svårt att missa, liksom.
Då kom jag att tänka på min egen skilsmässa för tio år sedan. Jag tycker inte att man vädrar sin byk offentligt. Men jag vet att jag har gjort mig skyldig till det vid ett par tillfällen (jag är nämligen inte perfekt). Speciellt inte om den andra parten inte får komma till tals.
Jag gjorde ändå en bra och mycket mogen sak. 1,5 år efter skilsmässan hälsade jag på mitt ex. (Vi hade båda lämnat Sverige och bodde nu i (mycket) olika länder.)
Trots att vi inte med ett ord talade om oss, eller om vad som hade hänt, så fick vi ett så kallat ”avslut”. Sedan dess har vi varken setts eller hörts. Vi var ”över” varandra. Önskade varandra lycka till. Mycket moget av oss.
Och vi har förmodligen helt olika syn på vad som hände – och båda versionerna är förmodligen sanna. Men vi hade inga ’hard feelings’. Det som var var. Bra så.
Bara ett tips till Måns Z och hans blivande ex-fru. Man kan sköta saker snyggt!
(Men som sagt: jag är inte perfekt och jag har nog sagt saker ’offentligt’, som jag borde ha hållit för mig själv.)
Författare: Kim da Costa
Det var helt osannolikt
Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.
Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.
Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.
När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)
Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.
Topplåtar:
1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv
Kidnappad i 505 dagar
ESC: Försök förstå, eller knip näbb
Vet ni vad som stör mig? Jo, när någon får frågan om han/hon tittar på Eurovision Song Contest och personen svarar: ”Nej, jag gillar inte sån musik.”
Ett så otroligt töntigt svar.
Låt oss ta en titt på mina tre favoriter i årets tävling (och som jag skrev i förrgår så är det så härligt att det är MINA tre länder som toppar min lista).
SVERIGES låt gör mig så jäkla glad. Jag skulle nog till och med använda ordet ”lycklig” – och det är inte ofta jag känner genuin lycka i denna sopiga värld.
ISRAELS låt går rakt in i mitt hjärta och vänder ut och in på min själ. Den är så oerhört vacker och lagom dramatisk.
FINLANDS låt gör mig stolt. Jag älskar självsäkra, självständiga kvinnor som gör vad tusan de vill. Vikman är helt fantastisk på scen.
Att klumpa ihop dessa låtar i en och samma genre är lika bängt som att klumpa ihop fotboll, golf och… simhopp eller nåt. Helt tokigt.
Det enda dessa tre bitar har gemensamt är att de väcker KÄNSLOR i mig. Väldigt, väldigt starka känslor. Men helt olika slags känslor.
Så, skärp er! Snacka inte om saker som ni inte vet någonting om!
ESC: Israels (underbara) låt (igen)
För oss Eurovision Song Contest-fanatiker var den gångna helgen mycket givande. Först den fantastiska vinnaren i Melodifestivalen. Därefter, på söndagen, presenterades äntligen Israels bidrag. Sångerskan tillkännagavs för evigheter sedan och låttiteln kände vi till, men nu fick vi höra låten i direktsändning på israeliska tv-kanalen Kan 11.
Jag satt som klistrad. Och jag blev INTE besviken.
Yuval Raphael överlevde den palestinska (dags att sluta säga Hamas – det var så kallade ’civila’ Gazabor som stod för en hel del av eländet, men detta kniper ju skräpmedia näbb om, så klart) attacken mot Nova-festivalen den sjunde oktober 2023. Därefter ställde hon upp i sångtävlingen som vaskade fram årets artist som representerar landet i ESC.
Låten heter ”New Day Will Rise” och Yuval sjunger på engelska, hebreiska och franska. Jag gillar särskilt textraden ”Everyone cries, don’t cry alone”. *snyft*
“It doesn’t matter how much fire they aim at us, our water is stronger, our love is stronger, they can’t extinguish us, they can’t burn us”, säger (den fantastiska) låtskrivaren Keren Peles.
Yuval i sin tur säger: “For me the song represents the healing that we all need and the optimism for the days ahead — our future. The song speaks about our strength, all of ours, our shared hope, the support and love of such beautiful people in our country… a new day will dawn, and it will be the best there ever has been.”
Läs mer om Yuval och om låttexten i denna artikel på Times of Israel.