Författare: Kim da Costa

Vuxenpoäng

Jag och Sebbe har varit ute och… plockat vitsippor som nu står i köksfönstret. Mycket somrigt men nog hör jag varningsklockorna ringa i bakhuvudet. Kände mig lite småcool faktiskt i och med att jag traskade runt med min snaggade skalle, kamouflagebyxor + t-shirt, enorma solglasögon, mycket fjollig hund samt ett knippe vitsippor i näven. Kontraster, mina vänner; kontraster är bra.
För övrigt talade jag med min läkare i morse – en mycket parant dam med jugoslaviskt ursprung. Vi kom fram till att jag stannar hemma den här veckan. Är inte på topp men har lärt mig känna igen varningssignalerna; det är alltid samma mönster som upprepas. Och jag vill inte hamna där igen.
Installerar om alla program i laptopen nu. Det tar en evighet men nu har den åtminstone börjat bete sig någorlunda normalt.
Såg förresten Rockersgrannen (som Miss Uganda var så het på när hon besökte mig). Han åt fil på gården i morse och nyss mötte vi honom på vår långpromme. Han kom cyklande och sa “hej”. Jag gillar folk som säger hej.

Vi har träffats förr

Jag undrar om jag är så grå, trist och osynlig som det känns som ibland. Te x. har min vän “Ulla” några flatvänner som jag sammanstrålar med några gånger om året (på fester och Pride). De känner dock aldrig igen mig. Never ever. Jag hatar när de först hälsar på “Ulla” med en kram och sedan sträcker fram sina rultiga fingrar för att ta mig i hand och presentera sig. Hey – I know you. Det blev hemskt tydligt igår. Jag hade berättat om detta för “Ulla” och igår när det skedde igen gav han mig ett leende för att visa att han minsann förstod min irritation.