Författare: Kim da Costa

Jag är förmodligen lite som en sådan där tråkig nybliven förälder som bara talar om ungen sin, slutar höra av sig samt tror att det inte kan hända någonting av vikt i barnlösa människors liv.
Måste ändå skriva om Sebbe som gav mitt liv en ny mening *snyft*.
Sebbe – som är född den elfte januari 2006 – kom till mig då han var lite drygt nio veckor. Han var liten och lurvig, men faktiskt något större än jag väntat mig. Första kvällen fick han bada eftersom han kom från en uppfödare med inte bara flera hundar utan även katter, vilka jag är mer eller mindre dödlilgt allergisk mot (få katter tillhör undantagen). Sebbe var inte alls grinig den där första natten utan hundmamma utan nosade runt i sitt nya hem, markerade sin närvaro och ville sedan sova. Jag hade en liten bädd ordnad men insåg snabbt att “who am I kidding” och lät honom sova i sängen (han ligger alltid i fotänden tills jag går och lägger mig. Sedan kryper han in under täcket och ligger tätt, tätt tills det blir för varmt. Då lägger han sig uppe vid min kudde så jag håller på att kvävas men inte förmår lyfta undan honom. När jag vaknar på morgonen ligger han alltid ovanpå täcket bredvid mig).
Sedan dess har det rullat på. Han har vuxit så det knakat. Även jag – som lever med honom dagligen – har sett skillnaden. Den vadderade babyselen byttes ut mot vuxenversionen på Sebbes fyramånadersdag.
Mycket tidigt lärde sig han att sitta, att hälsa fint med tassen samt att invänta ordet “varsågod” innan han kastar sig över matskålen. Toavanorna börjar fungera som de ska; Sebbe har börjat säga till när det är dags.
Sebbe hämtade sig snabbt efter den våldsamma attacken från “popstjärnans jättehund”. Han är fortfarande helt orädd för alla hundar han möter; stora som små. Det enda som skrämmer honom är dammsugaren, men den är samtidigt väldigt intressant så det är med skräckblandad förtjusning han följer den med blicken.
Kanske tappade han en tand häromdagen. Det lät så och han såg plötsligt väldigt förvånad ut men jag hittade ingen tand på golvet och inte heller något som indikerade på detta i munnen hans.
Valppälsen har vid fyramånaders ålder börjat ge vika för den vuxna dito. Det håras ordentligt och Sebbe tycker det är lagom kul att bli kammad på balkongen. Ungefär lika kul ät det att få klorna klippta… Att bada däremot är kalas. Men det är hemskt tråkigt att vara blöt och kall efteråt.

Lagom till Sebbes fyramånadersdag (idag) blev det dags att på nytt
prova den första selen jag köpte. Gu vad han har vuxit på bara en månad!
Nu sitter den perfekt. Bye bye vadderade babysele. Hello big boy.