Jag var ute med Sebbe och vi mötte en man som vi kan kalla Blattehunken. Han i sin tur var ute med sin hund. Fastän vi stod rätt långt ifrån varandra och gick åt olika håll hojtade han; “Får hon (hunden) hälsa?” “Absolut”, skrek jag tillbaka så högt jag kunde. Så möttes vi. Blattehunken började prata. “Jag tror vi träffades förra helgen”, sa han och i samma ögonblick mindes jag tydligt att han hade rätt. Något med denne man fick mig att bli alldeles (vår-) pirrig i kroppen. Han pratade länge och såg mig i ögonen och log och för en gångs skull lyckades även jag kläcka ur mig en och annan fråga + kommentar.
När vi sagt hej då (efter en ovanligt lång konversation) gick jag resten av promenaden med ett stort leende över hela ansiktet. Jag vet inte om han var flirtig eller bara trevlig men det spelar egentligen inte så stor roll – det är sådana här små händelser som gör den gråaste av vardagar till något extra.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik