Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.
Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.
Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.
Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.
Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.
Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.
För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!
Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.
