Lördagsaktig måndag

Det är ju livet det här.
Jag är inte längre så bra på att ha hellediga dagar. Tidigare älskade jag dem men numera vet jag inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med.
Sebbe och jag har just tagit en lång, lång promenad. Vi premiärbesökte bland annat Slakthusområdet (jag tror att det kommer ett inlägg om det inom kort, så nu pratar vi inte mer om det) och nu ugglar vi i soffan. Jag läser dagens tidningar (för första gången idag – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag är nyhetsnarkoman) och Sebbe ligger bredvid mig och knaprar på sitt mumsiga tuggben. (Oj, nu började han pippa kudde istället. Det är ju kul att någon i familjen får pippa, så jag låter honom hållas (han har en egen kudde som han får göra vad han vill med.))
Vi åkte lite tunnelbana idag och det var en sån där dag då alla, ALLA, glodde på mig. Jag speglade mig i fönster och skyltfönster men jag såg inget anmärkningsvärt. Inga matrester i fejset. Inget snor som hängde och flängde. Jag vet inte vad de glodde på, men varsågoda då.
En av kamraterna som var med på Hurts-konserten i lördags mailade några bilder från kvällen. VILKA NÄRBILDER! Jag såg inte klok ut. Journalistkamraten har en superkamera och man ser varenda por i mitt arma anlete; jag kommer hålla hårt i min halvbra, fem år gamla kamera.
Bjuder friskt på den enda bilden som går att publicera.