Eftermiddagsblogg

Idag cyklade jag till jobbet. Om man är på dåligt humör och vill rikta sin ilska mot något konkret kan jag rekommendera en cykeltur genom Stockholm. Gärna på en söndag när alla är ute och spatserar. Precis som igår fick jag fräsa åt alla dessa virrhönor. De som går mitt ute i cykelbanorna är ju bäst. Att cykla längs Götgatsbacken är en mardröm. Numera cyklar jag i snigelfart i backen eftersom jag fick en tillsägelse av en brysk poliskonstapel just där på grund av att jag trampade på för snabbt.
För övrigt är det faktiskt ganska läskigt på de ställen där cykelbanan ligger mitt ute i gatan så man har bilar på båda sidor. Jag brukar ha cykelhjälm men idag när jag tog på mig den kände jag mig så fruktansvärt jätteugly att jag lämnade den hemma. Mycket pubertalt men så är det ibland.
Eftersom jag bor på en höjd har jag nedförsbacke nästan hela vägen till Söder. Idag fick jag dock ett trist stopp då det var broöppning. Fick således nästan använda min favoritursäkt; “Ursäkta att jag är sen, det var broöppning”. Det känns så väldigt… kontinentalt på något sätt. Jag blev inte sen dock. Jag är aldrig sen. Om det inte är seeeg broöppning. Jag ogillar sena människor.
Två härliga människor på mitt jobb har fått till det, vilket jag tycker är bra för de är som sagt mycket härliga båda två. Jag visste inte säkert vad som hänt men när jag sa till den ena; “Vad kul att du och XX fått vuxenbrottas lite” svarade hon på ett sätt som bekräftade det hela.
Jag är rätt bra på att få fram saker. En gång hade jag en otrogen (misstänkte jag) pojkvän och jag låtsades veta hur det låg till och han lade korten på bordet. Sedan sa jag; “Jag visste faktiskt ingenting, men nu vet jag”. Tillbaks till de två kollegorna; de passar väldans bra ihop. Hon är ny på jobbet och som jag sa till henne i fredags är vi alltid lite misstänksamma mot nykomlingar (”Vi är ju ett sammansvetstat härrrligt gäng”) och eftersom mitt arbete är ganska annorlunda jobbar det något udda typer här. De som inte är liberala och fria i sinnet blir inte långvariga men så fort jag såg henne – den nya kollegan – visste jag att hon var en av oss.
Det har bara funnits en på mitt jobb jag inte tyckt om (och det gjorde ingen annan heller). Det var hon som alltid vabbade. Ogillade henne starkt. Kanske till och med hatade.
Gos och mys, nu ska jag jobba. Å, så skönt det är att skriva av sig ibland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *