Ungefär så här var det

Jag mötte den nästan två meter långe Veganen på stans trashigaste sylta. Mycket bra val av hak måste jag säga. Han var stilig som få, ja faktiskt en riktig dröm. Och rolig och smart (hallå vilket vuxet arbete!) och lyhörd och intresserad och frågvis och glad och lättpratad och snygg och hade fina fylliga läppar (vilket jag så klart påpekade) och fina händer och vackra ögon och mysigt hår och sexiga kläder och han drack snabbare än jag (händer sällan) och han handlade öl innan jag ens hann blinka och han vill ses igen och jag lovade bjuda honom på veganmiddag (”but I want to because I want to learn more about it, I am just a simple vegetarian you know”). (Nej, han är så klart inte svensk eftersom jag insett att det inte är jag som dras till utisar utan det är utisarna som dras till mig. Jag är helt enkelt för konstig för Nisse i Hökarängen. Bra så.)
Paus.
Och vi hade en hel del gemensamt fast mycket var också som natt och dag. Vilket ju skapar dynamik. OCH JA, HAN SOPSORTERAR FLITIGT! Annars hade jag ju gått hem. Sunda och bra värderingar. Hurra!
Så det blev mycket prat om livet och lyckan och past and present och musik. En himla mycket musik!
Det var min version. Hans kanske låter mer så här (fast på engelska):
Och sedan drack vi och pratade och skrattade och Kimman var bräkig och vulgär. Stort skratt och stort, sönderfärgat hår. Och rökhosta, fastän han inte röker (säger han). Han malde på om sitt ointressanta liv och jag låtsades lyssna fastän jag egentligen bara njöt av ölen. Och ja, han drack på tok för snabbt och för mycket. Jag försökte hålla igen men hans eviga tjat fick mig att vilja supa till ordentligt. Jag tyckte ju synd om grabben. I ett svagt ögonblick sa jag att visst kan vi ses igen. Jag ångrar mig bittert. Han kanske inte har så många vänner så kanske måste jag ställa upp. Får se. Kanske raderar jag honom ur telefonboken redan nu.
Han trodde nog att han var charmerande. Han var ett monster.