Å, så skönt att spektaklet är över.
Jag ogillar högtider skarpt. Alla dessa påtvingade festligheter. Alla dessa packade människor. Flockar av påverkade tonåringar (jag är rädd för dem). Det är sådan otrevlig, hotfull stämning på stan under högtidshelger så jag håller mig helst hemma. Igår kunde jag dock inte hålla mig på min kant eftersom festligheterna våldgästade mig i mitt kvarter. Stor brasa, smällare, dragspelsmusik, hårdrock och en massa människor överallt.
Nyss, när jag och Sebbe åkte till jobbet, (Miss Uganda ligger kvar i hemmet med gurkskivor på de svullna men ack så välmålade ögonlocken och en fladdrande solfjäder i den välmanikyrerade handen) satt världens babe mittemot oss på t-banan. Han började prata om Sebbe och om sin längtan efter hund. Han var en sån där man bara smälter för och vill gifta sig med. Innan han klev av sa han; “Have a nice day”. Vissa människor connectar man med bara så där, omedelbums. Tror han var jugoslav.
Etikett: vänner
Miss Ugandas besvikelse
Det är inte lätt att vara skönhetsdrottning.
Här kom hon hela vägen från Nyköping för att få uppleva kungens kortege genom Stockholms gator och när hon trodde att vi äntligen skulle gå ut och uppleva spektaklet visste besvikelsen inga gränser då hon förstod att vi bara skulle gå en sväng med Sebbe. Vi passerade ett uppdokat bord med ballonger och glada människor och Miss Uganda utbrast;
“Å, hära måsta de vaara! Dett äro häro knugen skal ta emott volkets jyybel!”
När jag förklarade att hon var ute och cyklade och att kungens kortege inte ens skulle passera vår stadsdel satte hon sig ner på marken och skrek;
“Jaa taar int ett stek till! Ringa taxi nyy!”
Nu filar hon på en artikel till Sörmlands Nyheter under titeln; “Miss Ugandas besvikelse”.