Å, så skönt att spektaklet är över.
Jag ogillar högtider skarpt. Alla dessa påtvingade festligheter. Alla dessa packade människor. Flockar av påverkade tonåringar (jag är rädd för dem). Det är sådan otrevlig, hotfull stämning på stan under högtidshelger så jag håller mig helst hemma. Igår kunde jag dock inte hålla mig på min kant eftersom festligheterna våldgästade mig i mitt kvarter. Stor brasa, smällare, dragspelsmusik, hårdrock och en massa människor överallt.
Nyss, när jag och Sebbe åkte till jobbet, (Miss Uganda ligger kvar i hemmet med gurkskivor på de svullna men ack så välmålade ögonlocken och en fladdrande solfjäder i den välmanikyrerade handen) satt världens babe mittemot oss på t-banan. Han började prata om Sebbe och om sin längtan efter hund. Han var en sån där man bara smälter för och vill gifta sig med. Innan han klev av sa han; “Have a nice day”. Vissa människor connectar man med bara så där, omedelbums. Tror han var jugoslav.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik