Etikett: texter

Karaktär 2

Här fortsätter min presentation av karaktärerna som förföljer mig.

Bettan är en sorglig typ. Hon är 29, bor ensam med sin katt i en sunkig, inrökt lägenhet i Solna och hon har aldrig haft eller ens på allvar försökt skaffa sig ett jobb. Bettan har råttfärgat, stripigt, halvlångt hår och är enligt egen utsago “kraftig, tjock, fet”. Bettan lider av social fobi och trivs således bäst i hemmets lugna vrå. I och med att åren gått har hon dock börjat sakna något i sitt liv. Eller någon snarare. Därför är hon nu på jakt efter en man som är som hon själv. Hon raggar på nätet men tackar nej till en fika på stan eftersom “kaffekoppar med små öron gör henne darrig och nervös”. Därför bjuder Bettan hem sina dejter. Hon ber karlarna ta med sig “en hamburgermeny, extra allt och ett sexpack folköl”, sedan sitter de där i den inrökta lägenheten och ser en sopig actionrulle på Canal+.
Bettan är en van lögnare. Hennes livslögn är att hon varit med i en reklamfilm för en östeuropeisk hamburgerkedja. Hon har till och med photoshoppat ett bildbevis.
Nästa gång: Mona

Karaktär 1

Jag har nog aldrig berättat om alla karaktärer som förföljer mig. De lär hamna i en bok någon gång men för tillfället lever de mestadels genom ett sidoprojekt på jobbet.

Först ut: Norska Kvinnan.
Norska Kvinnan avslöjar aldrig sitt namn. Hon är 46, bor ensam i en etta i Stockholms innerstad och jobbar inom vården. Norska Kvinnan har mörkt, lockigt hår, är väldigt lång och en aning bufflig. Själv tror hon att hon är graciös och något av en amazon. Norska Kvinnan lider av kronisk ensamhet och hennes mest utmärkande drag är att hon rimmar allt hon säger. Hon skriver även mycket sopiga dikter. Idag skrev hon;
Söndagen är här
Ensamheten på själen min tär
Lördagen var trist
Allt mitt hopp jag nästan mist
Ingen man syns till
Hur mycket jag än vill
Ingen väninna jag heller får
Fäller nu en ny bitter tår
I hjärtat finns det snö
Jag hade nästan föredragit tö
Ensamma äro icke alla
Vissa på varann kärleksfullt kalla
Många moln på himlen min
Säg mig vännen; finns de även på din
En ny vecka börjar snart
Kastar mig ut i superfart
Kanske under nästa vecka en ny man jag kan finna
Som gör mig till sin enda, kära kvinna
Lämna mig nu, du ensamhetens djävulska klo
Släpp greppet och ge mig glädjero
Ingenting verkar spela någon roll
Så länge ingen man på mig har kärlekskoll
Kanske en drink på en flashig bar
Sedan hem till mig vi far
Vi älskar och skrattar och pratar och ler
Du min fader om handen min ber
Många kärleksbarn jag sedan punga ut
Och äntligen får ensamheten ett storslaget slut
Semestrar gör vi på främmande mark
En tur vi tar i kärleksbåten av bark
Många drömmar bär jag inom mig
Delar du dem, finns de även inom dig
Men nu sitter jag ensam med lackade naglar
Den omsorgsfulla maken i ansiktet flagnar
Ännu ett glas av vinet så rött
Hoppas du av detta icke blir stött
Rödvinslådan snart är tom
En klibbig hinna den lämnat i min gom
En rödvinstant jag blivit har
Så går det när man lever utan karl
Jag dukar för två
Hoppas det på dörren ska ringa på
Önskar att du där ska stå
Famnen full av presenter jag ska få
Slipsen din i ilfart åker av
Vi älskar i badet som i kärlekens hav
Drömmar detta dock enbart är
Å, om du ändå vore här
Stearinljusets låga brinner ut
Festen verkar ha tagit slut
Den hann ju inte ens börja
Så vad har väl jag egentligen att sörja
Nu in i badrummet jag går
Ställer mig på mina tår
Baddar trynet, sminket ska väck
Celluliterna jag trollar bort från min häck
Jag orkar inte kämpa mer
Då ändå ingen min smärta ser
Jag har orkat många mil
Men nu tar jag nog min sista sorgens sil
Nästa gång: Bitter-Bettan från Solna.

Kristdemokrat goes dirty

Sånt här får jag betalt för att dikta ihop på jobbet.
Så, jag kilade bort för att rösta. Välklädd som alltid. Skyhöga pumps, kort kjol och stor blus som hängde på sniskan och avtäckte min sensuella axel.
Tog valsedlarna för partiet jag röstar på (se tidigare inlägg) då ynglingen som delade ut kristdemokraternas valsedlar tvingade mig att ta sedlar även av honom. När jag kom ut ur båset och klev ut på trappan såg jag att han packat ihop sina saker och stod och sträckte på sig.
Jag gick fram till honom och gav tillbaks valsedlarna.
“Ta det inte personligt”, väste jag i hans öra och jag tror jag lät läpparna snudda vid hans snibb.
Han sa inget, log bara.
“Ska du hem nu?” frågade jag.
Han log ännu bredare och svarade; “nja, jag hade tänkt träffa några kamrater men det blev hastigt instlällt”.
“Följ med mig hem på en kopp stärkande så talar vi om våra politiska meningsskiljaktigheter”, föreslog jag rappt.
Vi satte oss i hans bil (med bilbarnstol i framsätet så jag satt bak) och körde hem till min gula villa.
Bjöd honom på en whisky och han gjorde klart för mig att han var trött på att snacka politics. Istället berättade han om hur inrutat och trist hans liv var.
Jag satt i finfåtöljen mittemot honom och lät benen glida isär. Trosorna hade jag så klart tagit av mig. Jag noterade hur han började svettas och hur han inte kunde slita blicken från mina nedre kroppsdelar. Snart klev jag fram till honom, avlägsnade slipsen, knäppte upp skjortan och spände av bältet som jag band fast hans händer med. Jag förde honom till sovrummet på andra våningen och gav honom en omgång han sent ska glömma.
“Milda makter” skrek han när han nådde klimax för tredje gången.
Sedan åkte han hem och jag lade mig i ett hett bad.
Gud vad jag älskar mitt liv.

Krönika 4

Nu är den fjärde Pridekrönikan publicerad. Det tog några dagar, men bättre sent än aldrig.

Dagen efter
Så var paraden avklarad och snart är Pride slut för denna gång. Varje år hänger det på en mycket skör tråd om jag överhuvudtaget ska delta i paraden eller ej (av ren lathet, tre dagars festande tär på en trettioårings kropp). I sista stund ändrar jag mig alltid och varje gång är jag lika glad över att jag tog mitt förnuft till fånga. Oftast när jag frågar om anledningen till att någon inte går i paraden får jag höra att personen i fråga inte vill bli representerad av ett tåg som ser ut som en cirkus. Då är det väl bäst att komma dit och representera sig själv då! Jag önskar att alla människor skulle få uppleva känslan man får när man går längs gatorna, kantade av alla tänkbara slags människor. Häromåret fick jag äran att bevittna ett (mycket) äldre heteropar sittande på sina rullatorer, frenetiskt applåderande, och det var fantastiskt att se. Inte ens regnet sänkte humöret hos vare sig deltagare eller åskådare igår, utan Hornsgatan förvandlades på ett ögonblick till ett hav av paraplyer. Synd bara att de inte var regnbågsfärgade. Störst applåder fick som vanligt de underbara människorna som gick bakom plakatet ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Jag blir lika lycklig i hjärtat varje gång jag ser dem och jag önskar så att de vore många, många fler! Hur kan man inte vara stolt över sitt barn? Hur kan man inte förstå att man är som man är och att det inte är något man vare sig kan eller bör försöka ändra på? Hur kan man inte ta till sig att alltsammans handlar om kärlek?
Igår samlades ett gäng insnöade nazister vid Odenplan för en antihomodemonstration och i dagens DN kan vi läsa vad en av deltagarna, Emelie från Uppsala, har att säga om saken: ”Det är fel att de ska hålla på och pussas öppet framför vanligt folk.” Det är så lätt att glömma att det finns unga människor mitt ibland oss som kan kläcka ur sig sådana idiotiska uttalanden. ”Den sortens kärlek är fel”, säger Emelie vidare ”det är inte meningen att det ska vara tjejer med tjejer och killar med killar. Men ju mer de visar upp sig, ju mer anhängare får de. Och då blir det fler som tycker det är okej att vara så”. Jag blir mörkrädd. Ingen Emelie från Uppsala ska komma och uttala sig om min kärlek för den vet hon absolut ingenting om.
Så länge jag riskerar att bli nedslagen på grund av att jag är tillsammans med en person av samma kön tänker jag gå där och trampa i den där paraden.

Dolly

Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.