Etikett: på resande fot

En lørdag i Oslo

Åh, vilken dag.
Strosat från a till b till c och hela vægen till ø.
Dagen i stødord (ordentliga rapporter kommer nær jag kan visa mina många, vackra bilder): pervers park, pervers konst, tunnelbana, judisk begravningsplats, minnesmonument, Operan, snø, halka, matjakt, kafe (får inte till nån apostrof på detta tangentbord), shoppinggata, vuxenshopping, øl i matbutikerna, kyrkogårdspromenad.
Nu: vila, vegetarisk lasagne, kanske en ny runda Uno och dærefter ska vi gå på bar/klubb.
[Alla vackra mæn hittills har varit sådana som kommit från andra lænder.]

Inga hoppande, skrikande glin

Tænk att man måste åka tilll Oslo før att få sova ut ordentligt. Tænk dig ett helt svart rum, mycket svalt och inte minst: inga hoppande, skrikande grannungar. Inte heller skramlande tidningsutdelare eller damer (?) på sylvassa, skyhøga klackar som trampar upp och ner i trappuppgången dygnet runt. Ja, jag sov som en stock och det var underbart!
I går kvæll, efter lite Uno och finsk sprit (hær finns en finlandssvensk) tog vi oss en titt på køttmarknaden. Inte mycket fanns att se, ær jag rædd, men lågan ær ænnu inte slæckt. Dagen ær ænnu ett oskrivet parfymerat blad, men jag tror att den kommer att bli bra.
Nu har værdparets hund kommit hem och det ær bra eftersom jag saknar Sebbe!

HEI OSLO

Nu sitter jag i en fashionabel villa i ett snøigt och fredagsmysigt Oslo. Værdparet (två friska herrar) behandlar mig væl. Vi har strosat på byn och ætit indiskt och jag tror att lite sællskapsspel væntar. Dærefter ska vi eventuellt ta oss ut en liten svæng.
Oslo kænns – spontant – lite som Helsingfors; lite mindre och lite mysigare och lite tystare æn Stockholm. Framførallt tystare. Mænniskorna talar roligt. De ær klædda i lite deprimerande færger, så jag kænner mig helt rætt i mina rosa jeans.
Jag kænner återigen att jag lever. Tænk vad en resa – om æn bara till ett grannland – kan pigga upp!