Ge mig en rubrik 2

Önskeinlägget var ett väldigt trevligt blogginslag, måste jag säga.
Dessvärre hann jag inte skriva inlägg till alla de rubriker ni gav mig innan den beryktade bloggkraschen var ett faktum och nu är de påbörjade inläggen borta. Borta är även kommentarerna i vilka ni skrev era fina rubriker.
Så sitter ni och väntar på just ”ert” inlägg så väntar ni förgäves eftersom jag inte kommer ihåg era önskningar.
Skriv gärna nya (eller gamla) rubriker i kommentarerna.
Tack!
Kul!
INKOMNA:
Just nu hade det suttit bra med en …
Mina åsikter om lemstorlekar
Mitt nästa nya resmål
Egentligen borde jag ge mig in i politiken
Hår på bröstet
En underbar historia om skedning
Min favvokroppsdel på en man
Ibland är man bara syndigt ekivok
Ett litet om sex
Då trodde jag att jag skulle dö!
Min okända defekt
Hon ska föda mina barn
Vad min blick fastnar på hos andra karlar
Riksbögens förbannelse
Outa eller inte
Avundsjukan
Män är såna djur!!! (vilket funkar fint för mig, eftersom jag älskar att leka veterinär.)

Önskeinlägget: Nej tack, jag har en vit vecka

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det åttonde inlägget i serien, önskat av den oerhört aktive
Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nej tack, jag har en vit vecka
Jag är tillbaka på kontoret efter en oerhört trevlig lunch tillsammans med en vän jag inte umgåtts med på länge. När jag säger länge så talar jag om en så pass lång tid att hade vi busat till det (och om den ene av oss haft äggstockar) så hade en vacker liten bebis vid det här laget sett dagens ljus.
Denna viktiga och välkända före detta bloggare var på grund av sitt hektiska liv en smula sen, så dessvärre hann jag inte deltaga vid manifestationen för Iraks HBT-människor, som ägde rum på Sergels torg. Det var RFSL som låg bakom och på deras hemsida står att läsa:
I Irak pågår just nu en systematisk mordkampanj mot homosexuella män och andra personer som inte passar in i rådande normer för könsuttryck och sexualitet. De rövas bort från sina hem, torteras och dödas. Liken återfinns svårt sargade på gator och skräphögar. Sjukhusen tar emot personer lämnade att självdö av smärtor. Det visar den rapport som Human Rights Watch tagit fram och som publicerades den 17 augusti.
Jag och den före detta bloggaren åt hur som helst fantastiskt god libanesisk mat och vi talade om livet, lyckan och kärleken. Vid bordet intill satt ett gäng kostymklädda karlar och de sippade på varsin lättöl. “Mums”, tänkte jag. “Det skulle sitta fint med en kall öl, men nej tack, jag har en vit vecka.”
Det var svårt att stå emot, kan jag avslöja, då öl + mastig och mustig libamat är en perfekt kombination.
Jag fick även en massa nya tips på apps till min kära iPhone Moshe, så nu laddar jag ner och uppdaterar för allt jag är värd.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Önskeinlägget: Nej, inte en drink till på mina byxor

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjunde inlägget i serien, önskat av den vågade
Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Förr om åren hade jag en evighetslång stubin, men för fyra år sedan förändrades allt. Jag vet ej om det berodde på att min kropp blev fucked up av de antidepressiva pillren jag tryckte i mig, eller om det var ‘livskrisen’ i allmänhet som låg bakom.
Hur som helst så klipptes stubinen av och det återstår nu endast en liten fladdrande fjupp. Jag exploderar lätt och människor som under årens lopp vant sig vid min mjäkighet och eviga diplomati hade i början lite svårt att förhålla sig till mitt nya sanna jag.
Så var det den där gången då jag och Dansken, efter att ha laddat för en helkväll under en hel veckas tid, besökte en småskum krog. Kvällen var ung och humöret på topp då Dansken plötsligt spillde en drink svart shot över mina ljusa byxor. Jag exploderade och blev fruktansvärt irriterad – dock inte på honom utan på livets allmänna jävlighet. “Inte en drink shot till på mina byxor”, kved jag medan jag rafsade ihop mina saker och kastade mig ut på gatan, haffade en taxi och åkte hem.
Igår var det dags igen. JAG SKREK ÅT DEN NYE HETEROGRABBPOLAREN!
Hjälp.
Jag hade en väldigt dålig dag och den blev ännu sämre då det dåliga inte berodde på mig utan på någon som uppenbarligen inte gör ett särskilt bra jobb. Som jag nämnt tidigare så är jag en ordningens man och när det börjar dimpa ner betalningspåminnelser gällande arbetsrelaterade fakturor som jag lämnar in i oerhört god tid så blir jag så arg att jag ser stjärnor.
Så var det igår.
Fast värre.
Det handlade denna gång inte om påminnelser utan om meddelanden som löd: betalas inte fakturan NU så släcks ditt konto.
Jag gick i taket. Med all rätt såklart, men jag borde ha riktat min vrede mot rätt person.
Dessvärre befann sig den ansvariga inte på plats och när det ringde på dörren stod den stackars heterograbbpolaren där. “Bla bla blaa”, fräste och skrek jag. “Använd ditt jävla nyckelhelvete!” För säkerhets skull avslutade jag med ett rungande “VA FAAAN!?”
Nåväl. Jag lugnade ner mig under timmarna som kom och gick och när jag var på väg hem tittade jag in hos heterograbbpolaren och sa med min mjukaste stämma: “Förlåt att jag skrek åt dig. Ha nu en fin eftermiddag så ses vi imorgon.”
Som sagt så är en av mina bästa egenskaper att jag kan be om ursäkt och förlåtelse. Det är det inte många som törs i dagens pissiga samhälle.
Ha en bra dag.
Puss puss.

Önskeinlägget: Vad kvinnor inte vet om män

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det tredje inlägget i serien, önskat av den rappa
Ninde.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Berättelse från dagens tunnelbaneresa hemåt: Vad kvinnor inte vet om män
Jag sitter i en ovanligt tom tunnelbanevagn med Sebbe i famnen. Han är trött men sover aldrig på tuben. Han är upptagen med att nosa efter folk i allmänhet och med att skydda oss båda från fara i synnerhet.
In kliver en ung man. Han är mycket vacker och trendigt klädd. Runt 26, skulle jag tro. Jag tänker att han ser bekant ut och kommer snart fram till att han är väldigt lik en yngling jag dejtade en gång. Eller snarare; om den där ynglingen hade varit ’snygg’ så hade han sett ut så här. Nu gjorde han inte det. Men ändå lite. Ja, ni hajar nog.
Plötsligt ringer hans mobiltelefon och han svarar med ganska hög röst. “Hallå”, säger han rätt bestämt. Överlag andas hela hans väsen någonting bestämt. I efterhand tänker jag att han var så där som man lätt kan vara om man har tankarna på endast en sak. Då man är upptagen av ett problem. Det är grabbens vän som ringer. Jag tror att det är en kvinna, eller kanske en mycket metrosexuell man. De är ju rätt ofta så där härligt avslappnat metrosexuella, de där ungtupparna.
Det visar sig väldigt snart att den unge mannen sitter där med ett nykrossat hjärta. Kvinnan han älskade så är inte längre hans. “Vi sågs igår kväll”, säger han till sin vän, “och jag kände bara att… det här är inte bra. Så vi kom fram till att det inte var värt att försöka längre”.
Jag kan inte låta bli att lyssna. Han talar för halvmånga söndagsuttråkade öron. Han låter både vek och bestämd på rösten. Han säger att han är sårad. Mest på grund av mailet hon skickat, som han läste på 7Eleven, där han nyss lånade en dator. (Har du ingen mailfunktion i mobiltelefonen, tänker jag såklart, och kastar ett öga för att försöka se vad det är för en lur han bär runt på.)
Kvinnan han älskat så högt hade i mailet förklarat för honom hur han “borde” ha varit. Hur han “borde” ha gjort. Hur han “borde” ha reagerat. Detta sårade honom djupt. Han hade på ett tidigt stadium i förhållandet stört sig på just detta – damen hade försökt göra om honom.
Jag vill slå armarna om denne unge man och väsa att det minsann inte finns någonting som går att ändra till bättre. Han verkar så… mjuk och fin. Men ändå bestämd. Och så oerhört hunkig, som extra grädde på det berömda moset.
“Hallå!” säger han plötsligt. “Haaallååå!” Samtalet bryts och dessvärre är det dags för ynglingen att kliva av tåget.
Kvar sitter jag och jag tänker på att vad kvinnor ofta inte vet om män är att vi är väldigt mjuka och fina. Vi gråter vi med. Vi blir sårade. Dessvärre ska vi helst inte visa det.
Jo, kvinnor säger ofta att de gärna vill ha Känslige Kalle, men vi vet alla att de flesta i slutändan väljer Burduse Berra
Det måste, när allt kommer omkring, vara väldigt tungt att vara heterosexuell man.
Relaterade inlägg om: önskeinlägget, heterosexualitet, kvinnor, män