Med hjälp av den heliga Madonna

Jag vet att jag tjatat sönder ämnet men ni som någon gång dumpat den hemska drogen fru Nikotin vet hur svårt, tungt och deprimerande det är.
Som så många gånger tidigare i mitt liv kom så fru Ciccone till undsättning. Hon sa: “Ska du ens fundera på att komma till min konsert så ska du bli fri från nikotinets bojor innan veckan är slut”. Undergiven som jag är gör jag som jag blir tillsagd.
De senaste dagarna har jag varit mycket asocial och introvert. “Nej”, svarar jag på inbjudande SMS, “jag vill inte träffa någon. Jag har ont i huvudet och jag mår illa och jag är yr och jag är inte särskilt trevlig just nu. Vi hörs nästa vecka”.
Det gäller att hålla sig sysselsatt så i förrgår roade jag mig med att skura under badkaret och igår handlade jag en massa nya städprylar och -medel. Fysiskt slit underlättar och tröttar ut!
Så hur går det då? Jo, i förrgår en snus på morgonen och en på eftermiddagen. Igår en på eftermiddagen. Idag håller jag nollan med hjälp av nikotintuggummi.
Hej då.

8 timmar senare

Efter åtta nikotinfria timmar har jag svårt att koncentrera mig. Jag kan inte fästa blicken på någonting. Jag har NOLL tålamod! Jag har just börjat känna den där smärtan i axlarna. Den minns jag förra gången jag slutade snusa. Det gör ont. Snart är det magmusklerna som börjar kännas. Återkommer.

Det är inte lätt när det är svårt

Jag har gjort det förr och kanske är ni less på mitt tjat men ni som någon gång varit nikoberoende vet vad jag snackar om. Efter mitt återfall i vintras (då jag låg och skakade som en halvt ihjälklubbad norsk säl) slutar jag snusa igen.
Tänkte först inte skriva om det hela men eftersom det kommer vara till hjälp gör jag det ändå. 1. Jag får skriva av mig min ångest 2. Jag vill inte misslyckas eftersom jag vill vara stolt över mig själv. 3. Jag ljuger inte (så bra).
Jag sitter och läser inlägg i forumet på slutasnusa.com och jag känner abstinensen komma bara av att läsa om människors elände. Och jag har ändå fortfarande min sista snus under läppen.
Jag har också läst en tvåmånadersblogg där en person beskrev sin kamp. Mycket inspirerande.
Det är lite som när jag rökte för många, många år sedan – jag kunde aldrig känna mig riktigt hel och frisk så länge jag rökte. Nu känns det likadant med snuset. Vad spelar det för roll om jag äter nyttigt och allt det där om jag ändå trycker i mig gifter?
Nu, klockan 12:00, publicerar jag detta inlägg. Därefter spottar jag ut min sista prilla och går på lunch. Och handlar Onico.

Nikoslynans bekännelser

Vad har jag gjort?
För ett par helger sedan var jag mycket uttråkad. Så fort jag kom hem och konstigt nog inte alls såg fram emot ledighet fick jag den briljanta idén “jag röker ikväll!” så det gjorde jag. 17 cigg på en kväll (jag slutade röka 8 oktober 2000). Det var mycket otrevligt. Efter två cigg fick jag ont i bröstet och andningen pep. Jag har ju astma, vet ni.
Hursomhelst. Därefter var jag nikofri ett tag. Eftersom det nikotinfria “snuset” Onico var slut köpte jag på min hunkige blattekioskgrabbs inrådan XQS. Det var rätt smarrigt och smakade godis. Eller socker snarare. Dessutom glittrade det (se bild)! Det glittriga är säkert socker. Det innehåller aspartam också, vilket inte är så bra.
Igår var jag både extremt trött och på dåligt humör och dessutom skulle jag på mycket viktig utbildning på jobbet så jag tackade ja då min lesbiska kollega “N19″ bjöd mig på en (svag) cigg. Jag gick ut och rökte och skämdes lite. Som tur var träffade jag ingen jag känner. Jag blev lite hög och vimsig men jag var lugn och skärpt när jag gick på min utbildning.
Nu blir det inget mer rökande. Jag lovar. Det är äckligt och farligt! Rysligt!

Svaga jag

De senaste två veckorna har jag varit väldigt nedstämd. Jag vet inte vad det beror på. Har känt mig lite som då för två år sedan. Då jag blev riktigt illa däran vilket resulterade i antidepressiva, terapi och sjukskrivning.

Precis som då har jag känt en enorm längtan efter att missbruka. Att bli hög. Att dämpa mina känslor, att bedöva mig själv.
Jag har vräkt i mig choklad, godis och snacks eftersom jag sedan barnsben lidit av en mild variant av bulimi (en vacker dag kanske jag bloggar om det). Det brukar dämpa en del men inte ens det har hjälpt. Nyss tog jag en rask extremt lång promenad med Sebbe för att komma på andra tankar men inte heller det var till någon nytta så jag gick och köpte snus!
Efter två och en halv månad sitter jag med en fet prilla under läppen och jag känner mig både yr och svettig. Snart illamående. Fatta så svårt det är att bli av med nikotinberoendet. Fatta att suget kan komma tillbaka så starkt efter så pass lång tid.
Jag planerar inte att återgå till snusandet på heltid… Men man vet ju aldrig. Kände mig bara så svag ikväll.
Och som vanligt hjälpte det en smula att skriva om det.
Update: Fy tusan så illamående jag blev. No more!!