Etikett: minnen

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Fotot har inget med texten att göra…

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Vi var så unga.

Miljödårar då och nu

helsingforsregionens miljötjänster

I fredags var jag på ”miljöutbildning” på jobbet, för att erhålla ett så kallat ekopass. (Eller ”ekopassi” som det så klart heter på finska – vad trodde du?!)
Då kom jag att tänka på när jag för närmare 20 år sedan hade ett förhållande med en tvättäkta miljöpartist (ni vet då, innan MP fick makt och vi började få bevittna hur skogstokiga och hycklande de är).
Denne unge man, vi kan kalla honom Rille, lärde mig att sopsortera ”på riktigt”. Dessförinnan hade jag sorterat lite slarvigare (dock förmodligen flitigare än gemene man, eller ”gemene hen” som det heter numera). Rille lärde mig att ta bort det lilla ”fönstret” på kuvert osv. På den nivån alltså.

Jo, Rille dårå, som är en väldans nära vän idag och som ingen av er kan identifiera; han var extrem på den tiden och är det kanske än idag. Men det hedrar honom, vilket jag kommer till senare.

För att skölja plastförpackningar utan att använda onödigt vatten så lät han vattnet som kom ur diskmaskinen skölja. Och för att klara sig med en liten kyl så ”tillverkade” han ett extra kylskåp genom att hänga ut en kundkorg utanför fönstret.
Så om ni såg en röd korg hänga på en husfasad på Kungsholmen så var det Rilles ”kylskåp”.

Exemplen är många och dessa minnen kom över mig när jag skaffade mitt ekopass. Jag hade förresten nästan alla rätt när det kom till sortering. Det här med att glasflaskor och -burkar ej ska blandas med dricksglas var en nyhet för mig.

Jo, jag sorterar vidare trots att jag (som jag har berättat tidigare) är skeptisk till vår sopsorteringshybris efter mitt besök i Brasilien och jättestaden Rio där ingenting sorteras.

All heder åt Rille. Han lever som han lär och beter sig inte som dessa vidriga ”miljömedvetna” hycklande ”kändisar” som dikterar hur vanligt folk ska leva medan de själva flänger runt i privatplan och bor i jättelika elslukande villor etc. etc.
Jag föraktar dem. Det finns en grej som jag hatar mer än det mesta, och det är hyckleri. Samt godhetsposörer.

Fotot: info från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster). Det här med språk är viktiga grejer men nu slösades det eventuellt lite på papper.

Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.

Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.