minnen – Kim da Costa

Det var helt osannolikt

Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.

Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.

Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.

När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)

Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.

Topplåtar:

1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv

Vad säger det om mig?

Häromdagen fyllde min första (enda riktiga?) kärlek år. Vi var tillsammans för 30 år sedan – ändå minns jag hans födelsedag. Bara jag ser datumet så tänker jag på honom. Vad säger det om mig?

När vi gjorde slut (hans önskan) så ångrade han sig flera gånger. Under de kommande tre åren kom och gick han. Ett halvår efter vårt uppbrott hälsade han på mig och skrev i min dagbok (se bild).

Jag minns särskilt en händelse. Jag hade flyttat och bodde på andra sidan stan, i en förfärlig förort. En sådan som idag kallas ”utanförskapsområde” eller ”ett särskilt utsatt område” (utsatt för vad har jag alltid undrat). Han ringde mitt i natten när han kommit tomhänt hem från krogen (och detta var ingen engångsföreteelse) och undrade om jag inte kunde komma över och sova med honom.
Eftersom jag var en väldigt ung man med extremt värdelös självkänsla så gjorde jag som jag blev ombedd. Eller tillsagd.
Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hela vägen hem till honom, vilket tog en bra stund så där mitt i natten, eller tidigt på morgonen. När jag väl anlände hade han slocknat.

Jag stod där och ringde på porttelefonen. Om och om igen. Ringde med min Nokia (eller om jag hade gått över till Ericsson då). Om och om igen. Till slut vaknade han och släppte in mig. Det var nog sista gången ett ”amoröst” möte ägde rum mellan oss.

Sista gångerna vi umgicks (som ”vänner”) var runt tio år efter att vi gjort slut. Jag hade en ny pojkvän som just hade börjat bete sig illa och av någon anledning sökte jag stöd hos Den Förste. Åkte hem till honom och drack vin och ältade. Därefter klubbade vi några gånger och sedan hördes vi aldrig mer.
Jag gifte mig och skilde mig och lämnade till slut Stockholm och Sverige.

Men fortfarande, efter alla dessa år, så tänker jag på honom när jag ser Datumet.
Vad säger det om mig egentligen?

Mitt älskade Österbotten

Min kusin, fru Westerholm, skickade denna bild till mig.

Åh, barndomens somrar i Österbotten. Då var jag genuint lycklig. Och solen sken alltid och jag hade konstant ont i magen då farmor skämde bort oss med glass och munkar. (Och där lärde jag mig att dricka kaffe.) (Och där blev jag förtjust i en kis för första gången. Jag var väl nio.)

”Liten men tuff” står det på huvudbonaden. Vilka flashbacks jag får.

Jag älskar Österbotten.

Snöhångel

Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas.
Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.)
Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.

Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.

Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne).
Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.

Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.

Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.

Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?

Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer.
Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek.
Vilken otur. Vilket slöseri.

Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.

Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.

Bok: Älska dig själv

I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”.
Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig.
Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.

På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.”
Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.

Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp!
Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat.
Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten.
Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut.
Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.

Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.