Jag glömde berätta – eller faktiskt kom jag själv på det först alldeles nyss – att igår när fransosen och jag stod på Götgatan och skulle säga hej då gav jag honom en vänskaplig kram då han plötsligt slet tag i mig (så där härligt bestämt) och kysste mig rakt på käften. Det var lite… trevligt. Och väldigt oväntat.
Och jo, han har hört av sig idag och ville ses. Jag känner mig dock på tok för sliten för det. Måste slappa och sova ordentligt efter att ha jobbat hela helgen.
So long.
Etikett: män
Något senare
Så. Det är då märkligt vad man som singel ska tvingas utsätta sig för. Till exempel träffa okänd man vid Slussen klockan 15:10 en lördagseftermiddag.
Nåväl. Vi gick och drack öl på ett sunkigt Söderhak och det var tänkt att bli en öl, men det blev fyra. Och en massa prat. Han såg ut lite som… Jesus… och var hemskt trevlig och förmodligen den mest lättpratade date jag haft på evigheter.
Jag antar att det är ett gott betyg när han
a) ville att vi skulle fortsätta kvällen tillsammans (”nej, jag måste hem till hunden”)
b) SMS:ade innan jag ens kommit hem (”du är snygg och trevlig, hoppas vi ses snart igen”)
c) tryckte in sina mp3-lurar i mina öron, spelade fransk musik och översatte texterna åt mig.
Kortfattat; bra date. Vi var nog på ungefär samma våglängd. Träffas gärna igen.
Sånt händer bara på måndagar
När jag efter jobbet skulle kliva på t-banan i city tror jag bestämt att jag såg Latino-J. Naturligtvis valde jag en annan vagn, jag menar finns det något värre än att träffa helgens bekantskap glåmig och ful efter jobbet en måndag i början av december (förutom krig, djurplågeri, sjukdomar osv dårå)? Nä, vad skulle jag sagt? Jag kan inte vara så där spontan och ärtig! Jag behöver tid att förbereda mig.
Jag kom på att jag är ledig imorgon (men jobbar resten av veckan inkl. helgen) så jag ska träffa Gucci och Hetero-Jompa på söderkrog of their choice.
Lypsyl någon?
Ibland dyker de mest otippade tankar upp i det förvirrade måndagshuvudet. Har ovanligt mycket att göra på jobbet men finner mig förlorad i ett minne jag trodde jag tappat för länge sedan.
En gång, för länge, länge sedan, var jag på en date med en jämnårig politikerkille. Minns ej vad han hette eller hur han såg ut men jag minns att han hade ohälsosamt torra läppar (vilket i och för sig inte säger så mycket då det kommer från en lypsyloman) och att han tog mig till någon obskyr technoklubb + att jag för första gången i mitt liv åkte spårvagn den natten (detta var i Helsingfors).
Några månader senare bara råkade han stå bredvid mig på en stockholmskrog och han log;
“Är det inte du som är Kim?”
“Nej”, hörde jag mig själv säga. “Jag heter Joakim.”
“Är du säker på det..? Har inte vi träffats förr?”
“Nej, det måste ha varit någon annan.”
Alltså, varför? Ibland gör man sådana där märkliga – hjärndöda – saker och det går ju heller inte att ångra dem. Man kan ju inte gå tillbaka till personen och säga; “Jo, det är jag, ville bara skoja till det lite”.
Dagens lärdom är således att det sköna med att bli äldre är att man gör färre och färre hur-mår-jag-egentligen-saker.
Dejten från i fredags mailade förresten idag och tackade för senast. “Jag hade roligt”.
Efteråt
Så daten var trevlig. Kom just hem. Han var både rar, ståtlig och rolig men hallå, man kan inte nämna en samlingsskiva som en artists bästa album!
Träffas gärna igen.
Dock på väg hem sms:ade jag förra veckans date. Hehee.
Sambosarna är överraskade. Alla tror att man ligger med sina dater men nej säger jag. Man dricker två öl, pratar och går sedan hem. Så det så.