Jag kilade ner till Hemköp för att inhandla allt som behövs under den stundande helgen då jag får utländskt finbesök av Grönis (som jag fikade med en gång i fjol). Med två fullproppade papperskassar (allt ryms tyvärr inte i min omtalade tygkasse) gick jag vidare till nästa mål men olyckan var framme och handtaget på den ena gick av. Jag fick således kånkbära den ena kassen på ett sådant där amerikanskt vis tillbaka till kontoret och armarna höll på att gå av.
Därefter bar det av på nytt. Gick för att handla gin. Inne i butiken satt Sebbes avlägsna släkting i en kundvagn och han/hon var så söt att jag inte kunde sluta glo. Drabbades av plötslig Sebbelängtan. (Bara ett par timmar kvar!) När jag kom ut på gatan mötte jag… ingen mindre än Ankie Bagger! Woohoo. Hon tittade in i mina blå ögon och jag in i hennes sneda. Jag log nog lite till och med.
Sedan gick jag för att handla lypsyl. Jag är ju lypsylberoende, det är bara så, och har oftast tre aktiva stift på gång men nu upptäckte jag precis att alla sjunger på sista versen. Tanten i butiken verkade inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Hon småsluddrade och sa konstiga saker och slängde mynt omkring sig. Drama!
Etikett: lypsyl
Lypsyl någon?
Ibland dyker de mest otippade tankar upp i det förvirrade måndagshuvudet. Har ovanligt mycket att göra på jobbet men finner mig förlorad i ett minne jag trodde jag tappat för länge sedan.
En gång, för länge, länge sedan, var jag på en date med en jämnårig politikerkille. Minns ej vad han hette eller hur han såg ut men jag minns att han hade ohälsosamt torra läppar (vilket i och för sig inte säger så mycket då det kommer från en lypsyloman) och att han tog mig till någon obskyr technoklubb + att jag för första gången i mitt liv åkte spårvagn den natten (detta var i Helsingfors).
Några månader senare bara råkade han stå bredvid mig på en stockholmskrog och han log;
“Är det inte du som är Kim?”
“Nej”, hörde jag mig själv säga. “Jag heter Joakim.”
“Är du säker på det..? Har inte vi träffats förr?”
“Nej, det måste ha varit någon annan.”
Alltså, varför? Ibland gör man sådana där märkliga – hjärndöda – saker och det går ju heller inte att ångra dem. Man kan ju inte gå tillbaka till personen och säga; “Jo, det är jag, ville bara skoja till det lite”.
Dagens lärdom är således att det sköna med att bli äldre är att man gör färre och färre hur-mår-jag-egentligen-saker.
Dejten från i fredags mailade förresten idag och tackade för senast. “Jag hade roligt”.