karma

Fåglar och hår

Idag tänker jag berätta en historia som handlar om fåglar och hår.

När jag klippte av mig mitt långa, vackra hår den första januari (vilket jag ångrar men ibland måste man bara ”börja om”) så skedde detta på balkongen. Innan jag hann städa så började det snöa väldigt kraftigt och mitt hår begravdes under ett tjockt snötäcke.

Där blev det sedan liggande i flera månader och jag glömde helt bort det (eftersom man i min aktningsvärda ålder lätt glömmer saker).

När sedan snön började smälta så såg jag att den enorma busken – som såg ut som en hel peruk – låg kvar prydligt i ett hörn men det var fortfarande lite isigt så jag bestämde mig för att vänta lite till innan jag städade undan.
Då blev det ju så att våren plötsligt smällde till och fåglarna kom tillbaka från vinterns semesterresa (det är för övrigt så fascinerande att jag inte ens kan ta in det, att de lång-flyger och har sig). Fåglarna som byggde bon i träden i skogsdungen mitt emot min balkong hämtade då min ”peruk” och jag lovar att de hämtade vartenda hårstrå. Inte ett enda fanns kvar.

Tänk nu att minst ett fågelbo är inrett med mitt sammetslena, vackra nordiska hår.
Det är ju så det fungerar här i livet: man ger och man tar. Jag fick hårets gåva i livets lotteri och nu gav jag tillbaka till naturen.
Tänk också att fågelungarna kläcks och växer upp med mina dofter. När de sedan ser mig sitta på balkongen så piper de till varandra: ”Det där är vår ’donator’, så för honom kvittrar vi bara våra vackraste sånger.”

Som sagt: man ger och man tar. Det man sänder ut i universum (bra eller dåligt) kommer på ett eller annat sätt som en bumerang tillbaka.

Karma och hennes vänner

Det som är så skönt med livet är att man kommer till insikt. Exempelvis det här med karma – det är ju så det fungerar. Och så det här med att saker och ting tids nog automatiskt faller på plats. Ex: jag var oerhört besviken och arg över att något som (enligt både lagar, regler och sunt förnuft) borde kommit min väg föll i någon annans famn. Och nu ser jag hur Universum styr upp det hela eftersom det så klart gick åt helvete. “Vad var det jag sa”, sitter jag och suckar medan jag himlar med ögonen. Icke bittert dock – enbart konstaterande.

Jag har en vän med ett evigt mobilproblem. Han hittar en mobiltelefon med jämna mellanrum, behåller den, blir av med den, blir bestulen på den osv osv och jag har försökt få honom att förstå att så länge han behåller mobilen till att börja med kommer han bli av med den men han vägrar se sambandet. Nu har han blivit av med den igen. Och hela väskan. Han har fått en ny mobil av sina föräldrar och jag lovar att han inte kommer få behålla den länge. Det gör mig så arg och frustrerad och jag känner mig som en knöl och dålig vän när jag säger; “hade du sett till att mobiltelefon nummer ett hittade tillbaks till sin ägare hade du inte blivit av med hela din väska”. Det har pågått i flera år och jag bara väntar på att han ska vakna upp och dofta kaffet.
What goes around comes around, det är bara att inse.