Vilken pissdag.
Laptopen, som strulade första gången igår kväll, lade av en tredje gång idag och sedan dess vägrar den andas. Till slut gav jag upp och dammsög hysteriskt istället. Jag var så upprörd att jag var yr och nästan hyperventilerade. All min musik! Alla mina bilder! Alla mina arbeten! Jag backuppar rätt flitigt men hade inte gjort det på ett tag.
Och så saknar jag Y mer än någonsin. Jag tror att det är lite som när man (nu kommer en fin liknelse) är riktigt kissnödig. Man är på väg hem och kan knappt gå, men lyckas hålla sig, och när man väl kommer hem så vet man att man nästan är framme och då går det helt enkelt inte att hålla sig längre. Man undrar hur man lyckades ta sig ända hem. Lite så är det nog. Psykologiskt. Jag har klarat mig hyfsat bra i två månader men nu är det bara en vecka kvar och det börjar psyket fatta. Gud, vad jag vill känna på honom, lukta på honom och känna hans andetag.
Skit i laptopar och annat crap. Skit i finanskrisen och dammtussarna i hörnen. Love is all. Mänsklig värme och närhet!
Etikett: kärlek
Älskade Sebbe
Älskade Y
Okej, resten av helgen kommer jag döpa alla mina inlägg till älskade någonting. Det känns gott att vara lite positiv.
Jag blev lite sur på Y idag. Eller sur och sur… Lite lätt irriterad. Han märkte det direkt och sa: “ge mig inte den minen, snälla! Förlåt. Förlåt!”
När jag ett par timmar senare var på väg hem från jobbet hände en lustig sak (igen). Jag lyssnade inte på musik i iPhonen eftersom batteriet var på väg att ladda ur, så jag hade den på ljudlös i väskan och när jag klev av tuben och skulle ta fram den för att slå på ljudet igen noterade jag till min enorma glädje att Y:s ansikte fanns över hela skärmen. Han ringde. Helt klart för att se att jag inte var “sur”. Vilket jag inte var. Eftersom han ju hade bett om förlåtelse (som före detta kristen tror jag ju på förlåtelse och försoning).
I alla fall. Det var inte det inlägget skulle handla om, utan om att han är så fucking fin och omtänksam. De små gesterna, som bevisar att han tänker på mig, gör så mycket. Idag frågade han om jag hade sett “den senaste Kate Winslet-filmen (vi älskar’na)” och det hade jag inte. “Då går jag och ser en annan film ikväll, så kanske vi kan se den tillsammans”.
Okej babe.
Sedan frågade han, ur tomma intet, “vill du gifta dig?” Jag svarade ja. “Med en ceremoni och allt?” fortsatte han. “Jag vet inte”, sa jag. “Jag bryr mig inte så mycket om just det.”
Häromdan satt han och bläddrade i en bok och när jag frågade vad det var för en bok svarade han: “Romantic places in Tel Aviv. Jag planerar vart* jag ska ta dig.”
Därefter gick han in på min blogg för att se mina muffinsbilder (vi snackade muffins) och när han såg min bild längst upp i loggan sa han “kan du skicka mig den bilden, du är så jäkla het. När du är så där het kommer jag inte kunna kontrollera mig, bara så du vet”.
“Jag vet”, svarade jag, “och det är okej.”
*Alltså inte “var”, utan “vart”.
Skedad?
En väldigt lustig sak inträffade.
Jag tog en middagslur på tio minuter i soffan och jag drömde om Y. Jag drömde att han låg bakom mig och skedade mig med båda armarna. Det var underbart. När jag var på väg tillbaka till verkligheten kände jag fortfarande hur han höll om mig och lite senare, när jag faktiskt vaknade, tänkte jag “kära nån, han l i g g e r faktiskt bakom mig”. Jag öppnade till slut ögonen och var tvungen att titta.
Nej, det fanns ingen Y i min soffa, men jag kände “honom” fortfarande i flera minuter i vaket tillstånd.
Underbart var det.
Fatta vad jag saknar honom.
Att bli skedad är det enklaste men bästa som finns i hela världen. Det är då jag känner: “om jag dör nu så är det helt okej” (minns mitt tidigare (lösenordsskyddade) inlägg).