Etikett: jobbrelaterat

Bästa tiden på dygnet…

…är nu. Det är guld värt att komma till jobbet och få vara alldeles ensam på kontoret i några timmar. Kaffe, nyheter och härligt lugn start på dagen utan tjo och tjim.
Man kan säga att dygnet avslutas på samma sätt. Sebbe lägger sig vid 21-21:30 och då sitter jag och ugglar ett tag i min ensamhet (han håller dock koll på mig så klart – så fort jag rör mig ser jag hans lilla huvud titta upp). Lugn och ro är g-u-l-d och det jag behöver mest i livet.
Det bästa som yrkesmässigt hänt på flera år inträffade i måndags. Min före detta chef återvände efter fyra år (dessvärre inte som chefchef utan snarare som… kontorsmadam). Det är så underbart. Jag har gnällt ganska mycket över saker och ting, som ni vet, och jag njuter av det faktum att saker som varit på tapeten (ganska bokstavligt) i tre år (!) endast krävde ett påpekande från min sida + tre dagar (!!!) för denna superkvinna att åtgärda. I LOVE HER.
Dessutom älskar vi människor som man arbetat jämsides med och som av egen kraft tagit sig uppåt. Det är då det blir bra. Ledargestalterna liksom utkristalliseras automatiskt.

Kampen är över


Ni minns kanske burkdramat som höll på att driva mig till vansinne. Nu är det över. Efter att jag tömt papperskorgarna på jobbet under en veckas tid satte min ärtiga kollega upp en lapp. Den hjälpte dock inte eftersom synen ovan mötte mig när jag kom till kontoret dagen därpå.
Jag exploderade, vilket jag gör på tok för sällan egentligen, och ställde burkarna väl synliga med postitlappen nedan. Dagen därpå var burkarna borta och sedan dess har de lyst med sin frånvaro. (Hurra! Jag gör skillnad! Jag existerar och påverkar.)
Inget, inget, gör mig så upprörd som folks genuina dumhet när det gäller sådana här självklara saker som påverkar allt och alla.
Naturligtvis får man höra hjärndöda argument som “men vi har ingen sopsortering på jobbet”. Men herregud, säger jag, kan du släpa burkarna från butiken kan du släpa dem tillbaka dit, eller till miljöstugan. Det är varje människas ansvar att städa upp sin egen skit. Punkt slut.

Massage och drama

Om jag någonsin behövt massage var det idag. Och jag hade en tid bokad på lunchen. Finns det något bättre än att få armarna masserade? Tror inte det.
Dagen har innehållit både det ena och det andra, men mest irriterande gnäll som jag verkligen inte gjort mig förtjänt av. Skillnaden mot förr är att nuförtiden är jag så trött på det att jag säger ifrån. Och som jag skrivit tidigare – folk blir chockade och tysta när någon annars så foglig ryter till.
Jag var så förbannad att jag skakade. Tänk om rätt man kvinna satt på rätt plats. Och hade lite koll. Och fattade vilket jobb man gör. Men nej.
Gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll.
Jag är upp över öronen trött på att få min dag sabbad av noll-koll-människor.
Sköt ert och jag sköter, som jag gjort de senaste 14 åren, mitt. Jag kan mitt jobb. Jag gör mitt jobb. Och förmodligen en del av ert.
Punkt.