Karlar alltså.
Om de säger: “jag älskar dig inte men jag tycker om dig”, varför blir de då förvånade/upprörda över att man slutar uppvakta dem? Och så försöker de få en att få dåligt samvete och att framstå som den fula fisken.
Jag blir så irriterad. Vad tror de? Att man ska ränna runt och dyrka dem fastän de egentligen inte vill ha en?
Bu!
Nej, det handlar inte om Y. Han har ju sagt Ä-ordet fler än en gång. Fast L som i Love dårå. Eller A som i Ahava.
Etikett: Italienaren
Upp och ned
Jag besökte Italienaren igår.
“Du är väldigt deprimerande idag”, sa han.
“Ja, jag säger ju det”, svarade jag, “tänk då hur jag känner mig då jag måste leva med mig själv varje dag.”
Vi kom fram till att jag kände mig gammal och ful men lade snart ned analyserandet och åt söndagspizza och såg Hitchcockfilmer istället.
När jag kom hem talade jag med Y på webcammen. Han sa: “Du ser så ljuvlig ut idag!”
“Du måste skoja med mig”, svarade jag.
“Nej. Du skiner!”
“Det är nog bara för att jag har rakat mig.”
“Det tror jag inte. Du är fin. Jag älskar ditt glansiga hår.”
16 dagar kvar.
Andra om söndagsångest, ångest
Det låter faktiskt rätt knäppt
Italienaren berättade en kul sak.
Han var nyss en sväng i Italien och jag frågade vad han berättade om sitt nya hemland för sin mor.
“Det första jag berättade var hur konstigt det är när människor säger “hjaaa” medan de andas in. Jag trodde länge att de flesta här har väldigt svår astma”.
Jag funderade länge och väl innan jag förstod vad han menade.
Nu vet jag. Hjaaa. Hahaha. Så där som viktiga Veronica säger medan hon nickar åt något du berättar. Något skvallrigt.
Hjaaa.
Pryd men kul italienare
Här har jag äntligen en ledig dag och jag tänkte börja den med att berätta lite om gårdagen.
Jag hade preliminärbokat ett restaurangbesök med Italienaren men när jag kom hem från jobbet var jag sliten och trött och på dåligt humör och till råga på allt fick jag inte tag i någon hundvakt så jag avbokade. En timme senare var jag märkligt nog väldigt på G och dessutom hade jag plötsligt hela två stycken tillgängliga hundvakter. Alltså drog jag tillbaka min avbokning och snart befann sig Sebbe hos Dansken på Östermalm medan jag mötte Italienaren på Söder. Han hade tänkt ut en för mig okänd restaurang men när vi kom dit insåg jag att de hade noll (0) vegetariska alternativ. Till och med salladen var köttig. Efter lite trippande fram och tillbaka längs Stockholms oerhört dimmiga, folktomma Gotham City-liknande gator föreslog jag att vi skulle gå till min favoritindier. Sagt och gjort. Det blev ljuvligt god mat (menyn på detta fräsiga ställe innehåller hela två sidor fullmatade med den ena fantastiskt goda vegatariska rätten efter den andra), trivsamt prat och heta blickar.
Därefter gick vi till favoritkrogen för en öl respektive cola (gissa vem som blev tipsy på den lilla biran till maten…). Vi var båda rätt trötta och dessutom stod mitt exexexex och hans skräniga gäng två meter från oss och eftersom han är en mupp som gärna stirrar i smyg men vägrar säga hej så avslutade vi kvällen där och då. Eller ja, det blev ju lite hångleri hånglera vid tunnelbanan också.
Låt mig berätta lite kort om denne italienare. Han påminner lite om mitt exexex Miljonären (endast de goda egenskaperna). Han har bott i landet i mindre än ett år och han är både rar, snygg och smart. Nio år äldre än undertecknad. Stiligt klädd är han också, och han har good manners, vilket är ovanligt i denna värld. Och mycket uppskattat.
Italienaren är väldigt pryd verbalt, vilket naturligtvis lockar fram mina mest vulgära uttryck. Underbart!
Det enda negativa (hittills) är att han inte är så bra med hundar. “Jag är mer en kattmänniska”, säger han, men jag ser att han försöker umgås med Sebbe, och det är ju fint.
