Hej. Nu åker jag tunnelbana igen.
När du reser dig upp på tunnelbanan, så att subban bredvid dig ska kunna ta sig till dörrarna utan att riva med sig halva inredningen, så förtjänar du – om inte en kyss – så åtminstone ett tack. Eller kanske ett litet leende. Eller vad fan, en blick åtminstone. Men nej. Inte i vårt fantastiska Sverige.
Jag kräks på ohyfsade människor. Hör ni det? KRÄKS!
Hoppas hon drabbas av vestibulit.
Etikett: hyfs och fason
Kamma dig, grabbhalva!
Jag måste bara snabbt få ur mig detta. Det gnager.
För någon månad sedan stod jag på favoritkrogen och en karl trängde sig in mellan min vän och mig. “Jag ska ha en öl”, skrek han åt bartendern. Jag blev asirriterad över hans burdusa vis. “OMG”, sa min ungdomlige vän efteråt, “du blev verkligen arg!”
I lördags, på samma krog, klev en man fram och sa “jag ska ha två biljetter till *nån fest*”.
Aaaargh. Jag står inte ut med “ska ha”.
Man säger inte att man “ska ha” någonting. Man säger med vänlig ton: “Hej, jag skulle vilja ha…” eller “Tjenixen puma, skulle jag kunna be att få…”
Därefter säger man “TACK”. Man säger alltid “tack”. Och “hej”! Man börjar alltid med att hälsa. För i helvete.
Ordning och reda.
Hyfs och fason.
Och lite vänlighet.
Skulle jag ha ett sånt där jobb där man “träffar nya människor” (fy fan!) så skulle jag fräsa: “Nej, det ska du inte alls det! Be snällt, gubbjävel!”
Barn som slänger ur sig påståenden
Sätt er ner så ska ni få höra.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.
Arbete
Jag kan pga. tystnadsplikt inte aslöja för mycket om mitt arbete (mycket känslig bransch) men låt mig säga så här; folk är så himla korkade. Och tröga. Och de mumlar och de är perversa. Bitterheten frodas i detta land. Jag skulle vilja starta en skola där människor får lära sig hur man lämpligast beter sig för sitt eget bästa.