Jag och Sebbe gick till veterinären kvart i fyra. Han sprang dit – alla dofterna lockade väl.. Först fick han på sig en tratt så han inte skulle kunna bitas. Sedan fick han en spruta i benet och jag fick bära in honom i ett rum där han sattes i en bur. Det kändes hemskt. Sebbe såg förvånat på mig med sina ljuvliga bruna ögon och jag var blödig (så klart) och kände mig elak.
Sedan gick jag hem med koppel utan hund.
Ska hämta honom kvart i åtta.
Etikett: hundar
Sjuttonfemtiotre
Kära nån. På torsdag ska Sebbe sövas och den avbrutna tanden ska opereras bort. Så dramatiskt. Alltid detta eviga drama.
Kom hem och upptäckte att varken internet eller TV fungerade, UPC höll tydligen på med något arbete i kvarteret, och jag blev hemskt rastlös. Jag kände mig som tillbaka till 1987 och tänkte; “jaha, vad gör jag nu då..!?” Åt middag med en halvsovande hund och tystnad som enda sällskap. Sedan halvlåg jag i soffan och drack en G&T och lyssnade på 80-talsmusik.
Sex timmar senare fungerar äntligen allt som det ska och fingrarna glider som vanligt över tangentbordet.
Jag blev bjuden på kryssning till Finland med ett stort gäng robusta lesbianer (inga lipstick lesbians här inte) + några fjollor med lagom tveksamma handleder. Får väl se, sa jag. Får väl se vad hösten har i sitt enorma höstsköte.
Vet
Efter många, många försök (varför har de inte telefonsvarare med öppettider?) kom jag fram till veterinären och fick en tid redan i eftermiddag. Ska gå och kolla Sebbes avbrutna tand (han fastnade i mina jeans). Å, lille älsklingen som inte gillar veterinärer. Förra gången vi var där var i somras när Schlagersångerskans hund bet honom.
Zoo
Sebbe & ostbågar
Jag trodde ett tag att Sebbe var blandras men det tror jag inte längre. Han blir mer och mer lik en fullfjädrad papillon för varje dag som går. Speciellt i de friska höstvindarna (I love), då står hans öron som aldrig förr och han liknar de där fjolliga hundarna i böckerna.
Och han älskar ostbågar (inte för att det är utmärkande för hans ras men ändå). Han verkar alltid lika förvånad över att något så stort kan smälta så ljuvligt på tungan och visa sig vara mest luft.