Önskeinlägget: Hår på bröstet

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den hete Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska (i kommentarsfältet)!

Hår på bröstet
Mycket svårt ämne, men jag ska fatta mig kort och koncist.
För det första: don efter person.
För det andra, eftersom jag själv är väldigt monchichiaktig och därmed vet att det är ett helvete att bli av med eländet, är det bäst att acceptera eventuell behåring (åtminstone när det gäller den egna kroppen).
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om patthår. Faktiskt.
Jag vet dock att jag rent estetiskt ogillar ljust kroppshår. Ska det vara hår så ska det vara svart eller åtminstone mörkbrunt. Annars får jag lätt kväljningar.
Jag står till och med ut med ett oansat KÖN om busken är mörk. Annars får jag kväljningar (igen). Nu var det dock inte kön vi skulle tala om (det gjorde vi ju igår), så tillbaks till pattarna.
Grundregler:

  • Ska det vara så ska det vara. Inget fjuneri i såna fall, utan en redig rya.
  • Blondiner har inte tillträde till min kärlekskammare.
  • Don efter person. Håriga rattar gör sig bäst på en bredbringad überman.

Detta var ännu ett högklassigt inlägg på Kim Milrell.se. God onsdag!
Läs även andra bloggares åsikter om

Kapad dator

Igår kväll hade jag ett gäng viktiga blogginlägg i huvudet. Sådana som skulle förändra världen, vilket ju trots allt är målet med denna blogg. Dessvärre hade min dator kapats av en sovande hund, så jag kunde inget göra. När jag vaknade i morse ruskade jag på huvudet för att se om jag kunde locka tillbaka de viktiga inläggen men det gick inget vidare. Allt som återstod var ett stort hår. En man. Inte som i mann alltså, utan som i maan.

Måndagsfluff

Idag talar vi hår på kontoret.
Chefen klev in och utbrast: ”Vad söt du är!” Hon pekade med sitt välmanikyrerade, åttiotalsbrunbrända finger mot mitt måndagsfluff.
”Ska du ha långt hår nu?”, fortsatte hon.
”Jag vet inte vad jag ska ha”, svarade jag.
”Page kanske?”
”Hahaha”, skrattade jag rått. ”Nej! Det är så väldigt nittiotal!”
Sedan gick hon.

Nu


Dansken nöjd med maten.
Nu ut med Ofir. 30 min sen, men har såklart meddelat.
(Som ni ser så lägger jag ner mycket tid på mitt hår nuförtiden.)