Queers Against… What!?

så jävla irriterad

Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”.
Härregu vad folk är lata. 
Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar. 
Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”?
”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”

Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt. 
Huvudsaken är att man känner sig GOD.

Jag har blivit ’god’

Jag har blivit en sån där ’god’ människa… På väg till en väninna med hundarna och skulle handla en grej. En ung kis satt utanför butiken. Han var kanske 25 och såg lite sliten ut.
”Ursäkta, min unge herre”, sa jag. ”Kommer du att sitta här i fem minuter?”
”Javisst.”
”Kan du hålla mina hundar medans jag går in och handlar?”
”Absolut.”

Jag gick. Vände om.

”Behöver du nåt?”
”Nej. Jag fick just en cigg av en bekant. Allt är OK.”

Jag handlade och kom ut och gav honom ett paket cigg.
”Men herregud, inte behövde du ge mig ett helt paket”, sa han.
”I det här skitsamhället måste vi hjälpa varandra när vi kan”, sa jag.

Han hade en tår i ögonvrån och önskade mig en god helg.
”Om jag kan hjälpa dig nån gång, så bara be mig.”

När man går igenom svårigheter så vet man att man måste – om man bara kan – hjälpa en medmänniska. Man blir ödmjuk.

MVH, Hemlös och arbetslös relativt ung man som – trots ’hårda’ politiska åsikter – bryr sig om sina medmänniskor.