Nu har syrran anlänt så jag önskar fortsatt god afton.
Imorgon ska jag berätta om när jag upplevde Hitchcocks Fåglarna!
Etikett: familjärt
Visitors
Min kära syster anlände igår till Sverige efter ett år i Ungern. Det första hon + karl + dotter gjorde när de kört över Öresundsbron var att stanna och köpa chips och godis (”Fatta! Riktigt lösgodis!”). “Ikväll ska jag basta”, jublar hon. “Det har jag sett fram emot i flera månader”.
På måndag kommer de till Stockholm och hälsar på mig i ett par dagar innan de åker vidare till Finland. Mycket trevligt. Jag har ju ytterst sällan besök. Och om en vecka kommer herr Israel. Det är mycket nu.
Talk to the hand
Far ringde och sa att jag inte ska oroa mig över mitt med-mig-själv-pratande. “Jag är likadan”, sa han, “och min far i sin tur var likadan”.
Det var skönt att höra.
O, Herren! Är det min tur snart?
Jag har lite ångest emellanåt. Alla mina syskon är gifta/sambos och har barn. Till och med den tio år yngre lillasystern. Och jag? Sitter här med min (älskade) hund. Jag känner mig liksom redo för parmiddagar och avkopplande parsemestrar på inte så festliga resmål. Frustrerande. Och en frustrerad man finner ingen kärlek.
Svar på tal
Jag har fått frågan några gånger nu och känner att jag vill klargöra; det blev inget hångel i Ungern. Alls. Det betyder dock inte att det inte fanns hångelobjekt.
“Problemet” var snarare att jag större delen av tiden kuskade runt på en barnvagn + en syster som såg ut att vara min paranta hustru. Man såg tydligt hur folk tänkte; “Å, en sådan trevlig liten familj”.
Så nej, inget hångel. Mina lips är och förblir obefläckade. Ren och oskuldsfull som jag är. Nu vet ni.