Då var det äntligen dags att plocka fram vintergarderoben. Kan ni förstå att jag köpte denna tröja hösten 1995? Jag har ett diffust minne av att den kostade 499 kronor. Jag har alltså burit den då och då under de senaste 29 åren. Inga hål. Inga noppor. Färgerna är desamma. Annat är det numera när en nyköpt tröja blir hängig, deppig, noppig och urtvättad efter bara några tvättar. För att inte tala om jeans. Du bär dem i en vecka och har genast ett stort hål i skrevet.
Inte undra på att jag aldrig köper kläder. 1. Dålig kvalitet oavsett prisklass/märke. 2. Jag behöver inga nya kläder. 3. Jag är så fet numera och jag vill inte gå och köpa mig ett tält som jag – förhoppningsvis – snart drunknar i. (Det gäller att vara positiv.)
Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.
Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan! Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!
Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person.
Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.
Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.
Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.
Alltså… Hon var så himla cool. COOL.
Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?
Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person.
På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist.
Trevlig helg.
Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.
