det lilla i livet är det stora

Minnesceremoni

I fredags (19 mars) hade vi en minnesceremoni för pappa. Själva begravningen äger rum så snart marken inte är så frusen som den är nu.
Detta var mitt livs jobbigaste dag. Hittills.
Sorgen jag kände i mitt hjärta, i min själ och i hela mitt väsen var overklig och ohanterbar. Men jag klarade av denna dag och denna händelse.

Det känns så absurt att plötsligt säga ”hej då, vi ses” till min pappa. Bara så där. Från en dag till en annan.

På förmiddagen skrev jag:

När jag går ut med föräldrarnas hund inser jag att pappa var en välkänd ”profil”. *Alla* (hundägare) känner igen hunden och vill prata lite. ”Är det du som är sonen?” och ”Din far var en så trevlig man” och ”Ibland sprang vi på varandra tre gånger under samma dag”.
Jag känner mig stolt över att vara min fars son och jag har väldigt stora skor att fylla.

Jag har förstått det här med generationer. Man tutar i sin avkomma en massa vett och kunskap och sedan skickar man i sin tur allt vidare till nästa generation. Nu har jag ju inga egna barn men jag får väl strö ut mina visdomsord och goda egenskaper lite till höger och till vänster. Vett och sans får ej gå till spillo!
Efter allt jag fått av min far så är det nu min tur att ”steppa upp”. Vilken stor uppgift!

Ta hand om er och ta hand om varandra.
Morgondagen kanske inte kommer.

Stanna upp i coronatider

I dessa dramatiska tider kan det vara läge att stanna upp och köra lite ”soulsearching”, som man säger på utrikiska. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? (Spoiler. Rätt svar: våra relationer till andra människor. Och djur.)
Efter denna kris kanske de överlevande kommer ut starkare i sinnet och klarare i knoppen.
(Jag griper efter halmstrån här.)

Detta insåg ju jag när jag i höstas satt vid min älskade väninna Seijas dödsbädd. Har nämnt det tidigare men det blev så tydligt att allt krimskrams bara var onödigt blafs. Vi har bara varandra, för f@n!

Tänkte på detta under helgen då jag insåg att det var dags att kassera gosedjuret (eller -gubben) som Blake en gång fick av Seija. Huvudet hängde, den var sönderknu**ad och smutsig och golvet var ständigt täckt med dess ulliga ”inälvor”. Ville av sentimentala skäl inte kasta denna gosegubbe men insåg att det ju bara handlade om just.. ett gosedjur. Minnet av den där soliga dagen då Seija gav den till Blake kommer att leva kvar.

Ha en bra dag.

Jag är inte kommunist, men…

madonna like a prayer maxi single — Som barn arbetade jag för min veckopeng – som jag så klart spenderade på skivor.

I köpcentret som jag för tillfället arbetar i finns en avdelning – eller snarare en hörna – med begagnade leksaker och nu kanske du blir förvånad och förvirrad men låt mig till att börja med lugna dig: jag har inte blivit kommunist!

Men. När jag ser ”mindre bemedlade” familjer besöka denna ”hörna” så gör det ont i hjärtat. Så pass att det bränner i mina ögon.
Jag ser dessa barn som blir så lyckliga över att få något begagnat småsunkigt gosedjur eller en docka som saknar en arm. Eller kanske en barbie som någon har klippt av håret på.
Dessa barn blir så tacksamma över så lite och jag tänker att världen är så orättvis.

Men. Å andra sidan är ju glädjen och lyckan densamma. Dessa barn känner ju ren lycka och de vet ej hur det känns att leva i överflöd eller hur det är att få allt man pekar på och ändå ha ett tomrum inuti. Ett hål som inte går att fylla.
Det kanske inte alls är ”synd” om dessa barn – de kanske är de verkliga vinnarna? De kanske lär sig att uppskatta saker och ting? De kanske redan tidigt förstår det som undertecknad förstod först i vuxen ålder – att det lilla i det livet är det stora?

Jag vet inte.
Men.
Det gör ont i mig.