Livet är då lustigt

Jag kan nästan inte andas. Mina händer skakar en aning.

Gick till Prag igår och kom hem idag. Prag som numera är.. eh… en singelstad.
Tittade in i Prags ögon och jag såg något jag inte sett på väldigt länge. Det liksom. Jag såg det.
Jag doftar Prag och kan nog inte duscha idag.
Jag saknar ord just nu men skriver ett längre (skyddat) inlägg inom en snar framtid.

Jag tog saken i egna händer

Ni vet det där avsnittet av Sex and the City där Carrie blir dumpad via en post it-lapp och sedan bestämmer att den dagen minsann inte ska få lov att gå till historien som Dagen Då Jag Dumpades Via En Post It-Lapp, lite så var det för mig igår.

Jag tittade moder jord i ögonen, suckade och sa: jag skulle inte tro det, hör du.
Detta skulle inte bli ännu en seg, händelselös afton i hemmet så jag kontaktade någon jag skulle träffa på lördag: Portugisiske Fotbollshunken.
Han uppskattade min spontanitet och var inte det minsta svår utan han sa direkt: I’m in.
Två timmar senare anlände jag till favoritkrogen och vem såg jag sitta uppflugen på en stol om inte Dansken. Vi samtalade och fnittrade ett tag, så där som vi gör, och strax därpå anlände Portugisiske Fotbollshunken.
Vi hade en mycket trevlig kväll som till stor del handlade om min extrema skäggväxt (rakapparat fortfarande beslagtagen på Arlanda) och hans very shiny hair. Ja, det var verkligen mjukt och glansigt (Charlotte: Do you think my hair is too shiny today?).
När det var dags att tacka för kaffet insåg vi att vi skulle åt samma håll. Ja, Portugisiske Fotbollshunken visade sig bo två gator från mig (kan min stadsdel bli mer gaytät?).
En kväll som var på väg att bli spiken i kistan blev således istället en trevlig historia, tack vare att jag tog universums planer och kastade dem i papperskorgen.