arbetsrelaterat – Sida 6

Byns dåliga kvinna

Fick i uppgift att klä en skyltdocka. Jag varnade:
”Bara så du vet så kommer hon att se ut som ’byns dåliga kvinna’. Jag gillar när damer är så där överfeminina, så att det slår över mot slampighet*.”

Jag lyckades bra trots allt. Dockan ser relativt kysk ut (men man ser att hon är ’a fun-loving girl’). En kort, svart snäv klänning med glitterdetaljer upptill. Smycken, smycken, smycken runt hals och handleder. En sjal runt det hårlösa huvudet samt den obligatoriska handväskan. Skyhöga klackar så klart.
Tyvärr var hon redan färdigsminkad. Hade varit lajbans att gå loss med penslarna.
#KulPåJobbet

*Ända sedan jag var barn har jag beundrat såna kvinnor. I westernfilmerna satt de ’dåliga’ kvinnorna på nån saloon. Enorma klänningar, lockat hår under en stor hatt, mycket smink. De var färgglada och läckra till skillnad från de andra grå damerna som såg buttra och snipkäftade ut. De ’dåliga’ skrattade och njöt av livet. Sån ville jag bli som vuxen.
Men nej.
Jag blev en…
…Farbror.

Tala svenska!

Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.

Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.

Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.

Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.

Min chef blev lite imponerad.

Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.

Äntligen jobb igen!

Idag tog så äntligen min ”coronasemester” slut och jag fick hänga namnskylten runt halsen och arbeta. Så himla skönt.
Jag var nervös i morse men allt gick över förväntan bra.
Nu jobbar jag i de något ”finare” kvarteren och slipper den förfärliga slummen där jag arbetade i vintras. Restiden halverades dessutom.
Kollegorna mycket trevliga.
Kom just hem – trött men mycket lycklig.

95 dagar senare

För 95 dagar sedan tog covid-19 mitt jobb ifrån mig. Nu är dock denna fas äntligen över.

Åkte för att skriva på anställningskontrakt.
På ”gamla jobbet på nya stället” fick vi inte skrivaren att fungera. Till slut sprang jag till biblioteket. Har ej skrivit ut nåt på biblioteket tidigare.
Först logga in på en dator. Visste inte ens att mitt bibliotekskort har en pinkod. Således hela proceduren med ”jag har glömt mina inloggningsuppgifter”. Välja ny kod.
Logga in på datorn som visade error. Försökte byta dator men jag var ju redan inloggad på den första och nekades.
Svor högt trots skyltar med ”tyst” i stora bokstäver på tre språk.
Klickade hysteriskt på allt jag kom åt. Plötsligt fungerade webbläsaren.
Logga in på gmail. Måste bekräfta min identitet pga inloggning från ny dator. Ange mobilnummer. Bekräfta identitet via mobil.
In på gmail. Leta fram dokument. Skriv ut. Fråga efter printern. Gratis print: 5 ark. Jag har 6. Gå till infodisken. Ladda mitt lånekort med 40 cent. (Vad är det här för modernt?) Gå tillbaka. Logga in på printern. (Say what? Kan vi åka till månen också?)
Ur högtalarna: ”Biblioteket har stängt.”
Skriv ut. Äntligen! TACK!
Spring tillbaka till jobbet. Signera kontraktet. ✔️

Nya lokalerna är så himla fräscha! Nygamla chefen hade redan börjat planera plats för min hund. Jag är ansvarig för böcker och sociala medier även denna gång.
Resvägen halveras. Jag kan promenera till Böle och åka EN station med tåget. På hemvägen kan jag smidigt göra mina inköp på Mall of Tripla. Känns suveränt skönt. Om två veckor får jag äntligen hänga namnskylten runt min hals igen, och bli en normal medborgare.

Ut på stan i coronatider?

I morgon ska jag börja jobba igen efter min två veckor långa paus.

Jag har inte fått nån ny info från arbetsgivaren så jag måste ju infinna mig. Det känns dock konstigt och onödigt att jag i dessa tider ska skumpa runt på spårvagn, metro, buss i sammanlagt två timmar per dag. För vad? För att sälja böcker och krimskrams som man faktiskt inte vill, men trots allt faktiskt rent fysiskt kan, leva utan.

Men jag måste ju ta mig dit. Mitt nya kontrakt träder i kraft just i morgon och jag vill inte bli arbetslös igen. Att plötsligt stå utan jobb efter ett helt (halvt?) arbetsliv var lätt det värsta jag har varit med om.

Vet ni hur det känns att som en rask person som alltid har arbetat hårt plötsligt bli sedd som en slashas som lever som en parasit? Inte bra för självkänslan, kan jag meddela.

Jaja. Jag tar mig till Gårdsbacka i morgon och inväntar vidare instruktioner. Bussarna och spårvagnarna ekar tomma, har jag noterat i förbifarten, så kanske måste jag inte träffa en enda människa.
❗️Men sedan väller en massa pensionärer och knarkare in i butiken ändå! Ja, ni hör ju hur ohållbar denna situation är❗️