ångest och eufori – Sida 2

En onödig dag som snabbt glöms bort

Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.

Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.

Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!

Sista dagen (för den här gången)

Då var dagen kommen. Sista dagen i det som jag valt att här på bloggen kalla ’gruppterapin’.
Jag kommer att skriva ett utförligt inlägg om denna fantastiska upplevelse vid ett senare tillfälle, men här är några ord från handledare och ’medpatienter’.

”Tack Kim för en fantastisk tid. Det har varit ett privilegium att få lära känna dig. Du är en underbart känslig och på samma gång modigt stark människa. Du är en stjärna så låt dig själv skina, och visa din glans för hela världen.”

”Du är världens bästa fjolla.”

”Du har mycket ljus och känslighet och tillsammans är de din styrka.”

”Du är vacker och oförglömlig!”

Med fotot nedan vill jag hylla och tacka ’gruppterapiprogrammet’ Mangeln.