Gud vad jag är knäpp mellan varven. Helt manisk. Jag får såna idiotiska tankar i huvudet att jag glömmer rim och reson. Sinnessjukt. Jag måste lära mig att slappna av och jag måste fatta att alla människor inte ljuger och bedrar. Och även om de skulle göra det så är det ju bara att resa sig upp, borsta av sig och trippa vidare.
Ett föräldramöte blir i mitt huvud ett gangband och en urladdad telefon blir en avstängd telefon pga besök på nåt knulleri.
Aaargh! Jobbiga tankar försvinn!
Nu ska jag ta en lunchpromenad med Sebbe och Dansken. Ja, Y sitter och ler och pular (med ett L) på min skärm.
Etikett: ångest och eufori
Så kom måndagsångesten som ett brev på posten
Nej, det är som sagt inte så kul som det verkar att vara ledig på vardagar. Tack och lov händer det sällan i mitt liv, ty ångesten kommer alltid förr eller senare. Ensamhetens klor greppar icke så omsorgsfullt min manliga lekamen men jag försöker hålla mig upptagen med annat. Jag har maratondiskat och ja, jobbat lite och nu är det extra mumsig måndagslunch/middag på gång.
Därefter ska jag ta en extra lång runda med Sebbe i skogen, gå ut med sopsorteringen, dammsuga och dona.
Och snön – den är snart ett minne blott. Det var kul medan det varade men nu vittrar jag ta mig tusan vår på allvar.
Naket (psykiskt och fysiskt)
Jag har haft enorm ångest de senaste dagarna. Orsakerna har varit många och en och en hade jag nog kunnat hantera dem, men i flock (ännu ett ord som borde användas oftare) blev det hela övermäktigt.
Kortfattat: ett drama ledde till ett annat och på toppen av detta isberg vet jag att en person vill komma in i mitt liv och jag vet inte om jag vill släppa in honom då jag inte vill bli besviken (igen) (inget romantiskt så klart). Som extra krydda var jag ledig och jag hatar lediga vardagar eftersom de får mig att känna mig ensam, fastän jag verkligen inte är det.
Och så saknar jag Y nåt så fruktansvärt, och vi har också våra duster – oftast beroende på språkdramat. Även om alla inblandade talar bra engelska så uppstår missförstånd då man tolkar ord lite, lite olika. Ett språk som inte är ens förstaspråk (dags att avveckla “modersmål” då det ofta är helt missvisande) har trots allt inte alla de där självklara nyanserna.
Tack och lov har jag en verbal man. Tack och lov har jag vänner som orkar lyssna på det tonårsaktiga ältande jag inte publicerar här.
Hur som helst. Bilden: så ser jag ut när jag har ångest i skenet av det röda ljuset i min ekivoka kammare.
(Min humor tar ingen ifrån mig.)
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, drama, språk
48 dagar kvar
Upp och ned
Jag besökte Italienaren igår.
“Du är väldigt deprimerande idag”, sa han.
“Ja, jag säger ju det”, svarade jag, “tänk då hur jag känner mig då jag måste leva med mig själv varje dag.”
Vi kom fram till att jag kände mig gammal och ful men lade snart ned analyserandet och åt söndagspizza och såg Hitchcockfilmer istället.
När jag kom hem talade jag med Y på webcammen. Han sa: “Du ser så ljuvlig ut idag!”
“Du måste skoja med mig”, svarade jag.
“Nej. Du skiner!”
“Det är nog bara för att jag har rakat mig.”
“Det tror jag inte. Du är fin. Jag älskar ditt glansiga hår.”
16 dagar kvar.
Andra om söndagsångest, ångest