En kamrat var lite “orolig”. Han påstod att jag inte “sörjer” och konstigt nog har jag inte riktigt gjort det. Jag har mer känt mig apatisk, men jag tror att det kanske slog till nu.
Stod i köket och plockade och städade då jag plötsligt hörde en av “våra” låtar ljuda i vardagsrummet där en spellista stod på shuffle.
Då började det göra ont.
Sedan såg jag ett par saker som påminde mig om honom och då började det svida ännu mer.
Kanske spelar det även in att vi idag talades vid, för första gången sedan den där dagen då det hela avslutades.
Hmm… Nu måste jag sörja lite. Hej så länge.
Etikett: ångest och eufori
Sugig söndag
Jag överreagerar…
…men ändå inte.
Hur som helst. Det var en vidrig dag det här. Den blev dock bättre strax innan jag skulle lämna kontoret.
Som ni förstått är jag en vän av ordning och reda och att leva i limbo är det absolut värsta jag vet. Finns det dåliga nyheter så leverera dem så att jag vet hur landet ligger.
Det bästa med att vara jag är att jag har många fina vänner som orkar lyssna på mitt pladder. I förrgår var det A och Gucci. Idag var det H och min tjusige isravän Ron. En bonus är att samtliga kommer från, så att säga, helt olika utgångslägen, så jag får input från en hel drös olika synvinklar. Tack för det och puss på er.
Nu ska jag försöka ta mig samman och njuta av en ledig ESC-helg. Ska börja med att diska mitt enorma berg och småplocka lite. Därefter ett glas rosé på balkongen och kanske går jag ut en sväng med en vän i afton.
Saknar Y. Ja, det gör jag. Han finns där så fort jag slår upp ögonen (och även i mina drömmar nästan varje natt). Han finns där när jag åker till jobbet (och lyssnar på albanska låten (nedan) och får tårar i ögonen klockan halv sju på morgonen). Han finns där när jag jobbar och tar lunch, kommer hem och slöar i soffan. Han finns där hela hela tiden. På gott och ont. Det är gott men oerhört plågsamt. 2 kilo har jag gått ner sedan jag kom hem. Har ju inte kunnat äta. Hoppas det vänder nu. Fick i mig en hel grönsallad idag. Viktminskningen får dock så klart gärna fortsätta på samma linje.
Här var det tomt och tyst
Det har varit en oerhört tärande vecka och ännu är den inte över.
Känner mig svag och en aning förvirrad. Vill ta helg och gå hem och dra något gammalt över mig.
Men så har vi ju ESC som kräver uppmärksamhet. Tack och lov.
Det är ingen bra dag det här. Hoppas den slutar bra i alla fall. På något sätt.
Under tiden fortsätter jag stirra på min tomma skärm och min telefon som är tyst som en prideparad i Moskva.
Kramp
Jag har filat på detta inlägg sedan klockan åtta i morse men orden kommer inte. Nu raderar jag allt och kopplar ur hjärnan. Defragmenterar den först. Därefter går jag hem och snabbvilar innan jag och Sebbe går på ESC-fest hos samma flickor som i tisdags. Det kommer att kännas konstigt att inte ha något riktigt spänningsmoment. Just därför måste vi alltid ta oss till final – tänk att sitta och titta på den utan att få vara med i leken!