Hur är läget, Kimooo?
/Araben, 28
Svar: Well. Jobb mån-sön. Trött. Sur. Lagning lossnat från tand. Fet. Ful. Fula kläder. Skoproblem. Herrunderbyxor som sitter dåligt. Surt kaffe. Bara sport på morgon-tv. Halvtrasiga glasögon. Hoppas jag har besvarat din fråga. Ha en bra dag.
Etikett: ångest och eufori
Önskeinlägget: Dödsångest
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det andra inlägget i serien, önskat av den fantastiska Beatrix Vnunk.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Dödsångest
Jag och Sebbe strosade i morgonsolen (idag alltså) och då vi kommit fram till byggnaden där kontoret vårt huserar hörde vi ett jobbigt pipande. Lite som en lastbil som backar i megafart. Noterade att det låg en massa krossat glas på trottoaren, vilket ju inte är något ovanligt och som vi alla vet så stör detta mig enormt, och när jag tänkte lyfta upp Sebbe och bära honom en bit såg jag att fönstret till en butik hade krossats. Dörren stod öppen och det låg datordelar överallt, inklusive en fet hårddisk alldeles framför dörren. “Oh crap!” utbrast jag och bad Sebbe att pinna på lite – det kunde ju finnas någon tjyv kvar i butiken och jag hade då ingen lust att få en bössa mot tinningen.
Snabbt sprang vi in på kontoret, lite darriga, och funderade på om vi borde ringa någon poliskonstapel. Här är vi nu.
Pipandet har slutat så jag antar att det redan är någon på plats men jag sitter ändå och kastar ett öga ut mot gatan då och då, för att se om det springer några huliganer där ute, fullastade med tekniska prylar i famnen.
Mina darrningar påminde mig om den där gången då jag en söndagsförmiddag satt ensam på jobbet (då i andra lokaler i mindre flashig stadsdel) då två män bröt sig in och plötsligt stod i korridoren och blängde på mig där jag satt på mitt rum. Dödsångest! Jag blev fullkomligt paralyserad. Jag tittade upp men rörde inte en min. Jag sa ingenting. Den ene mannen sa någonting till den andre och därefter gick de. Kvar satt jag och darrade. Låste dörren om mig. Satt och stirrade. En timme senare ringde jag min dåvarande pv och därefter slog jag en signal till min chef och sedan gick jag hem.
Dödsångest hade jag också den där gången då jag låg på Södersjukhuset och trodde att jag hade en tumör i hjärnan. Det har jag skrivit om flera gånger så jag ska inte tråka ut er med den historien en gång till.
När vi ändå snackar om dödsångest så bar jag runt på denna hemska ångest under stora delar av min barndom. Jag försökte sova och då såg jag framför mig hur världen skulle gå vidare, efter min död, som om ingenting hade hänt. Jag satte mig upp och hyperventilerade.
Jag har dock kommit över denna allmänna dödsångest nu, då jag ju har funnit tryggheten och sanningen i vår vackra Moder Jord.
Relaterade inlägg om: ångest, önskeinlägget, död
Tisdagens utbrott
Nu får det vara nog. Nog nog nog nog nog! Nu räcker det. Nu lämnar vi det gamla bakom oss. Vi blockerar och raderar. Vi ignorerar och förtränger och vi gör det med en bild föreställande mig (varför inte?) och mina toksmala armar och min helrakade kropp i en hotellsäng i Madrid. Den togs för exakt fyra år sedan. Det. Har. Hänt. Så. Mycket. Under. Dessa. Fyra. År. Herregud.
Vi kan göra vad vi vill i livet! Hör ni mig? Vad som helst! Vi tänker inte bli såna där tråklisor som är bittra och eländiga på grund av att de aldrig vågade leva som de innerst inne ville. Ni kan typen – de sprider sin bitterhet som pest bland oss andra. De dömer och de är skraja för allt och alla. Fy fan för dem.
Se så. Nu drar vi. Ångestmonster och demoner lämnar vi där de hör hemma – på soptippen (de ska ej återvinnas).
Innan jag låg i den där hotellsängen satt jag på en ganska enorm kulle tillsammans med en spansk vän och filosoferade om livet och lyckan. Jag visste inte mycket då, inser jag idag. Men nu är det nya tider.
Känslostorm
Igår upptäckte jag något som gjorde mig alldeles yr. Fysiskt. Jag fylldes av känslor som svartsjuka, avundsjuka, missunsamhet, sorg och ilska. Sedan gick jag och lade mig. Sov dåligt men tog mig ändå upp extra tidigt för att hinna med en extra lång morgonpromenad + därefter cykla till jobbet och hinna duscha innan morgonkaffet två koppar grönt te och knäckemackor.
Slog på datorn och så kom alla de där känslorna tillbaka. Fy för att jag alltid ska vara så nyfiken! Alltid lägger jag näsan i blöt.
Helgen var dock bra. Samma runda både i fredags och i lördags och den där fransosen var oerhört het och kul att prata med, men naturligtvis väldigt ointresserad. Jag var väl bara en “kul kis”. Som vanligt. Jag är lite som “den där roliga, feta bruden”. Usch.
