Sebbe ligger invirad i ett täcke och fryser efter att vi badat (badkar). Han är så duktig så. Försöker klippa hans klor men det gillar han inte.
Läste på en privat hemsida; “Oj, oj, tiden den går så fort. Tänk om man kunde vrida tillbaka till då man var 16-19 år. Snart har man gråa hår ju”.
Han var 21 år. Tjugoett!
Eller som en 18-åring som mejlade mig. Han ville inte ha några fler ex och han tyckte sig vara färdig med att få sitt hjärta krossat. “Lille vän”, sa jag myndigt, “ditt hjärta kommer krossas otaliga gånger till. Men bli inte bitter utan lär dig av dina misstag”.
Lät jag bitter?
Nej, men jag önskar att någon hade sagt några visa ord till mig när jag var yngre. Då hade jag kanske haft ett bättre skydd mot alla ondskefulla pilar som skjutits från oväntade håll. Men man lär sig ju med tiden. Och det blir faktiskt bara bättre.
Sebbe har fått sin tredje och sista avmaskningstablett + vitamintablett.
Igår kväll – sent – när jag var ute med Sebbe tittade jag upp mot himlen och kände mig konstigt lycklig. Lite som en del av evigheten. Som ett med naturen. Mycket märklig känsla, men behaglig.
Etikett: ålderns höst
Söt
Fest?
Vänner sms:ar från festvimlet i Gamla Stan men jag önskar inget hellre än att sitta hemma denna lördag-mot-söndagnatt och läsa Hur man närmar sig ett träd medan darling D sitter bredvid och spelar dataspel (jag har aldrig, aldrig gillat dataspel). Det är konstigt, eller snarare fascinerande hur omprioriteringarna bara finns där som om de kom alldeles automatiskt. Man växer och förändras och tänker om och omprioriterar. Det känns bra. Att i en omtumlande värld där det ibland känns oöverkomligt svårt att finna sitt rätta jag och sin sätta plats finna någon liten del som känns helt rätt, det gör mig lycklig.
Det har varit en bra dag. En väldigt bra dag. Hoppas den känslan kan stanna. Jag ska jobba på det.
Jag ska läsa ett par kapitel till och sedan gå och lägga mig. Jag vill hälsa miss T. Hoppas du mår bättre. Drip drop teardrop.
30 something and still counting
Sedan jag fyllde 30 har jag börjat tänka annorlunda och det är jobbigt men på något konstigt sätt också befriande.
Jag får ångest då och då och en rädsla för att hjärtat bara ska sluta slå. Bara så där helt hux flux. Hemskt plågsam tanke. Samtidigt känner jag en vuxen känsla av ödmjukhet inför livet och tacksamhet för varje dag som gryr.
Ska det vara så? Är det rimligt? Tänk om man faktiskt aldrig sa alla de där orden till någon man bryr sig om. Och så plötsligt skulle det vara försent. Hemska tanke.
I love you.