I säsongens sista diskussionsgrupp i gruppterapin sa jag när det var min muntur: ”Nu när det är pridevecka och allt, låt mig berätta lite om homosexualitet. Jag kallar mig i och för sig hellre homoemotionell eftersom jag blev förtjust i människor av samma kön innan jag ens visste vad sex var för någonting.”
Och jag berättade om hur jag när jag ser en vacker kvinna ser att ”jaha, där är en vacker, elegant lady” men att ”jag känner inte det där ’mmph!'”.
Jag förklarade vidare: ”Det där ’mmph!’ infinner sig bara i sällskap av vissa – få – karlar. Jag kan sitta på bussen och en attraktiv herre sätter sig bredvid mig och hans lår snuddar mitt och jag känner ett sånt där energifält. Eller som igår, när en man lade sin arm om mig, så kände jag dessa speciella vibrationer skjuta från hans kropp och själ och in i mig.”
En ’medpatient’ svarade: ”Ja du, det där har ju mången poet försökt sätta ord på och jag tycker att du lyckades riktigt bra.”
Jag avslutade så klart min utläggning med att säga att detta är en Skaparens gåva – att man kan KÄNNA och förälska sig – och ingenting man kan göra någonting åt. Och ingenting man ens bör försöka göra någonting åt. Bara att tacka och ta emot.”
Handledarna log och nickade och antecknade frenetiskt i sina anteckningsblock.