Sopiga barnprogrammet Melodifestivalen

Jag sörjer Melodifestivalen.
Denna min ventil, sedan 1982. Jag har varit trogen. Jag har försvarat och jag har blivit bespottad.
Nu har ”de” sabbat Melodifestivalen.

Det hela började med att de började använda det fruktansvärda ordet ”Mello”. Usch.

Kommer ni ihåg åren 2002-2010, ungefär? Fantastisk musik. Nya vokalister som kom fram. Etablerade som visade var skåpet ska stå.
Fina tider.
Och nu? Ingenting att hänga i den berömda julgranen.

MF satsar inte längre på bra dängor, utan på ”mångfald”. Allt ska med. Rap och revy och annat skräp, som ingen MF-människa vill höra.
De blir således av med sina trogna fanatiker.

Och vilket barnprogram MF har blivit! Rena rama barnprogrammet! Med socialistiska inslag. Sånt som vi som var barn på 70-talet blev serverade. Usch. (Eller indoktrinerade med.)

Nu har vi hört tre fjärdedelar av låtarna och allt är bara skräp.

Tänk att här i Finland har vi (endast) sju låtar i finalen, och samtliga (minus en tradig ballad) är bättre än allt som vi hört i MF. (Se min video om UMK här!)

Finland går om storebror Sverige på alla tänkbara plan. VAD HÅLLER NI PÅ MED OVER THERE?

Vi gnällde på Christer Björkman och hans nepotism, men nu när den där jäntan har tagit över MF-skutan och sabbat allting, så säger vi: Chrille, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
Det har aldrig hänt tidigare, att jag som den schlagerfjolla jag är, inte har gillat en enda låt, med hela mitt arma hjärta. Men nu är det så. Allt är så urvattnat och grå-brunt. Liksom beiget.

Om en vecka vinner förhoppningsvis ”Cha Cha Cha” den finländska uttagningen, så vi får hurra på/för den. Medan vi sörjer mitt födelseland Sverige – där allt går åt helvete. Numera även Melodifestivalen. Då är det ILLA! Förstår ni hur ILLA det är när till och med MF går åt helvete?

Jag blir så deprimerad.