Allt går käpprätt åt helvete i denna värld men inte många bryr sig.
Miljön mår illa och kräks och folk sopsorterar inte ens. Det är väl det minsta man som privatperson kan göra.
Nada och Kvarnen
Släktingar
Jag har som sagt träffat släktingar jag inte sett på tio-femton år. Det satte sina spår. Jag vet inte om jag håller på att bli vuxen eller om jag i allmänhet bara omvärderar mig själv och mitt liv. Det är så mycket som inte är viktigt längre. Jag tänker (och uttrycker) saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Min dröm är så enkel i all sin enkelhet: att leva i något slags hus med något slags trädgård med en pv och en hund och att kunna sitta och skriva hela dagarna. Det borde väl inte vara helt omöjligt att uppnå detta mål?